Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK.
Af FREDRIK BOOK.
II.
Sven Lidman : Källorna. Dikter. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Anders Österling: Offerkransar. Dikter.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Nils Wohlin: Strofer. Stockholm, Albert Bonniers
förlag.
Karl-Erik Forsslund : Landtliga låtar. Dikter.
Stockholm, Wahlström & Widstrand.
Ola Hansson: Det förlofvade landet. Dikter.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Unga poeter. Ett urval af Sveriges yngsta lyrik.
Stockholm, Albert Bonniers forlag.
|VEN LIDMANS nya diktsamling
»Källorna» röjer sin skalds hela
formella talang, som är i det
närmaste enastående i vår yngre
lyrik. En så strömmande lyrisk
vältalighet, en så suverän lätthet att finna ord
och foga strof till strof af fonetiska
välljudskomplex har, om man frånser
Ossian-Nilssons janitscharmusik med dess klang
af mässingsorkester i spetsen för ett
demonstrationståg, endast Österling.
Det är en känd sanning, att man kan
ha för lätt för en sak. Det kan för
poeten innebära en frestelse, när hans ord allt
för osökt få rytmens sving och när hans
tankar af sig själfva klädas i fantasiens
hela bildskrud. Det kan på det sättet
hända, att diktens säkerhetsventil öppnar sig
allt för ofta och under alldeles för lagt
tryck, att den stråle, som skulle stiga stark
och hög, förvandlas till ett allt för tamt
vällande vatten.
Sven Lidman har icke helt undgått den
faran. Det finnes i »Källorna» många
dikter, där under ordens praktfulla ytvegetation
den lefvande strömmen af djupt känd
lifs-sanning är alltför svag och kraftlös. Det
kan komma något ofriskt och litterärt öfver
Lidmans poesi. Det är inte bära i en
skildrande dikt sådan som cykeln
»Spelarne», där skaldens personliga insats är
för liten för att ge spelscenen intresse, utan
det finnes äfven subjektiva stämningsvers,
som sakna själfva nerven, enheten mellan
form och innehåll — de göra intryck af
nyckfulla arabesker, som en tanklös
konstnärshand fyllt papperet med, men där ingen
själ lider i vindlingarna och jublar i de
stolta stigningarna. Konstdriften talar
handens sysslolösa lek, en konstnärs öga
kan ha granskat resultatet, men den inre
nödvändighet, hvarförutan ett konstverk ej
blir till, söker man förgäfves.
Om man tar ett exempel utan att välja,
såsom här nedan en strof ur »Elegi till
stjärnorna», så måste man medge, att dessa
fyra rader äro så godt som tomma, trots
den talang och fantasirikedom, hvarmed de
formats:
»Där brinner Rigel röd och Lyrans strängar klungit,
där hvilar Venus hvit, hvars skönhet jag besjungit,
Bellatrix, Beteigeuze och blodig Aldebaran
som barnets gråt till döds och mannens blick i
faran».
Det är inga hemligheter, intet
skälfvande bröst bakom sådana rader. En
rytmiskt utformad reflexion, klädd i bilder.
Och det är inte ett enstaka fall — det
vore då intet anmärkningsvärdt ■— utan
ganska typiskt för en del af dikterna.
Samma inre torka råder t. ex. i följande
strof:
»Hectors stympade kropp och Achilles’ stelnade sår
spegla granaternas glöd och pyropens vingula hölje,
och i tiarans opal än darrar Andromaches tår,
blödande hjärtats gärd i den stupade makens följe».
Det är beklagligt, att så mycket af
Lidmans poesi reducerar sig till en skicklig
lek med ord, hvilkas höga färg är ett
smink öfver inre kyla och likgiltig
konst-mässighet. Så mycket mera beklagligt,
som många dikter ha verkligt äkta och
beundransvärda egenskaper och som det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
