Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK. 551
dikt, fast renade, förklarade, potenserade,
omsatta i själsliga erfarenheter. Hans dikt
kan aldrig omedelbart återge kampen och
bruset af tillvarons stormande flod, den är
den skimrande regnbågen, som stiger öfver
vattenfallet och bryter solens eviga ljus.
Och dock skall man i dikten, i
ljusatomernas mångfärgade lek återfinna alla de
grundkrafter, hvaraf ett lif är sammansatt,
lika visst som spektralskalan bär bud om
en främmande världs grundämnen.
Det är denna grundegenskap som gör
Österlings diktning symbolisk. Det är icke
de direkta världsförnimmelserna som
inspirera hans sång; förvandlade till rent
inre upplefvelser, sammanfogade i en
mäktig, lifsbehärskande helhetsstämning, måste
de gjutas i en stor inbillningssyns form
för att kunna behärskas. I stoltare och
mera fulländad gestalt har det aldrig skett
än i inledningsdikten, »Offerhymn». Här
har skönhetssymbolen vuxit ut till skaldens
gengångare, som suger näring ur hans egen
tillvaro, som vampyrlikt lefver af hans
smärta och hans tårar. I dessa
majestätiskt svällande strofer uttalas diktningens
centrala hemlighet.
Ty mina kval förläna dig fulländning —
ett dystert samspel —: när i febervilla
jag hör emot mig ödets floder välla,
ditt anlets afglans af min skräck med nyfödd
tjusning ler.
Af mina tårar du en brygd bereder,
som mystiskt dig förskönar och förnyar.
Din själ får ro af mina nervers kvidan,
och du får evighet af allt, som från mig dör och
dör.
Jag är som stoft och du som hvita skyar;
lif af mitt lif, o Skönhet, fåfängt beder
jag själf, ditt upphof, under ångst och bidan
om blott en gnista af din eld, som ingen makt
förgör.
Denna dikt är i själfva verket
oförgänglig; den skulle på ett annat språk ha
kommit att tillhöra världslitteraturen.
Om detta helt och hållet symboliska
poem med sin öfvermäktiga resning och
inbillningsstorhet betecknar den ena polen
af Österlings diktning, så angifves den
andra, den omedelbara verkligheten närmast
liggande, af en dikt som »Morgonandakt»,
med sina vackert skildrande och sångbara
strofer.
De hvita måsarna lyfta
i gryningens skira stund
att smälta med hafvets silfver
i famnande tyst förbund.
Otaliga vingar ljudlöst
sig tvaga i ljusets bad:
de stiga som hvita gnistor
och dala som hvita blad.
Ej ringer en enda dyning
mot brynets rosiga tang —
snart äfven musslorna hejda
sin dämpadt susande sång.
Dock, betecknande nog för Österlings
dikt, så förtätas äfven denna stämning med
en styrka, som föder en mytologisk
andaktsbild. Men hvilka underbara,
förtrollande vers:
O hafsrymd, heliga moder
för strålar, skyar och bris,
mot dig blir hvitaste marmor
lik vinterns töande dis!
O du, hvars allmakt förlänar
musik åt musslornas skäl,
förtro i mitt öra äfven
en ton af din vinds koral!
Min själ vill ej mållös taga
din skönhet emot, o värld,
men gälda hvar dagens gåfva
med nattens tonande gärd.
Min hymn vill stiga som måsen
i gryningens skira stund
att smälta med rymdens silfver
i famnande tyst förbund.
Mellan dessa båda poler ligger hela
den skatt af klingande och själfull sång,
som Österlings »Offerkransar» rymmer.
Hans poetiska genius har frigjort sig från
alla förebilder och vandrar sin egen väg.
Det är endast med möda som man t. ex.
i »Tal till stjärnorna» igenkänner ett
dröjande eko af Vilhelm Ekelunds dikt. Har
Ekelund sin begränsning i den exklusivitet,
hvarmed han afvisar allt utanför den
religiösa grundupplefvelsen såsom obehörigt,
så ligger det för Österling en fara i den
svindlande lätthet, hvarmed han stiger till
elevationens ljusrymd. Det är stundom för
läsaren svårt att följa med; det kräfves
underlag, trappsteg — det blir annars poetiska
hallucinationer, fritt sväfvande i rymden, i
orsakslös fullkomlighet. Skalden skall icke
blott visa sig på förklaringsberget, han skall
föra sin läsare dit. Någon gång brister
Österling i sin ungdomliga ifver på denna punkt.
Men utvecklingen kommer tvifvelsutan att
föra honom förbi denna svaghet. Det ljuder
bland hans »Offerhymner» toner, som vittna
om en längtan att sluta sig närmare den
karga verklighet, hvarur dock äfven skön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
