Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
FREDRIK BOOK.
hetssymbolernas skimrande värld födes och
näres.
*
Nils Wohlins »Strofer» är ett litet
häfte kärlekslyrik, buret af en enhetlig
stämning och kristalliserande sig kring en i tid
och rum fast begränsad upplefvelse. Där
är något sympatiskt och omedelbart öfver
diktcykeln, där finnas rader af knuten och
spänstig energi, en och annan strof har en
het och präktig färg, och i några tonfall
får rösten varm och vacker klang. Men
egentligen litterär är icke den lilla
samlingen — den är väl också närmast en
lyrisk dagbok, som allmänheten strängt
taget inte behöft få del af. Den är
nämligen allt för löst utkastad, med allt för
impromtuartad ordrikedom, för att höja
sig till konstnärlig nivå. Ingenting har
fått klarna och koncentrera sig, dikterna
ha en uppenbar karaktär af emotionella
öfverskottsprodukter, för att använda en
estetiskt-fysiologisk term.
»Lantliga låtar» heter det häfte, som
Karl-Erik Forsslund samlat för att
genom inkomsten af dess försäljning
understödja Folkets hus i Brunnsvik. Syftet är
vackert, och det är en liten vacker bok.
Den öfverträffar vida Forsslunds förra
diktsamling, »Arbetare», som led af en
programmässig och reflekterad torka i
jämförelse med dessa muntra och klingande
låtar. Man rent af förvånas, hur många
ypperliga ting det finnes bland dessa en
lycklig faders och landtbrukares visor, som
Forsslund strött omkring sig i tidningar och
som här förts samman. Han har en
fyndighet och kvickhet, som tillåter honom
att i evigt nya versformer och
rimflät-ningar och i de mest luftiga och välbyggda
strofer prisa landtlifvets tusen behag utan
att vare sig tröttna eller trötta. Hans poesi
är icke en tung essens som Karlfeldts, där
en oändlig rikedom af motiv och
stämningar bryggts samman af mästarehand, den
har i stället en friskt och svalt porlande
ymnighet. Om den icke förmår
sammanfatta till lyrisk koncentration, så når den
däremot sin verkan genom ett snabbt
uppradande af alla de ting, som fröjda
skaldens ögon och öron. Det är ett slags
oändligt älskvärd svada i Forsslunds dikter,
och icke blott älskvärd utan äfven poetisk.
Att läsa hans sommarpoesier är som
att ligga på en äng bland klöfverdoft och
svalornas kvitter, se upp i en blå
sommarhimmel och höra humlorna surra.
Arbetande skördefolk och en rasslande
slåttermaskin hör till sceneriets bakgrund, ty hos
Forsslund går alltid tanken till det friska
och redliga arbetet, som han prisar och
besjunger med den manliga och öppna
hänförelse, som gör honom så sympatisk.
Den nya diktsamlingen af Ola
Hansson, »Det förlofvade landet», är ett verk,
som bär exilens alla vemodiga
kännemärken. Ola Hanssons språk har alltid varit
utsatt för obehörigt starka inflytanden från
dansk och tysk tunga; i »Dikter på vers
och prosa» visade det sig, att skaldens
öra för svenska ljud afsevärdt försvagats, i
denna bok skorrar det på ett ännu mera
olycksbådande sätt. Det är nästan ett
blandspråk, och den språkliga kritiken
upphör. Landsflyktens hemlöshet och
bitterhet har till yttermera visso gifvit dessa
vers ett irrande ögonpars ovisshet. Leda
och trötthet, genomsprängdt af hatfulla
glimtar och några ljusa minnens ekosång, det
är det råblock, hvaraf Ola Hansson
försökt skapa en hel diktcykel.
Något konstnärligt i vanlig mening har
det knappast blifvit af denna lyriska
öfversikt af ett lifs öden, som börjar med
färden öfver Öresund och sedan dröjer vid
minnena från Själland och Köpenhamn, vid
Berlinvistelsen och slutar med skildringarna
från Bayern, »det katolska högkvarteret».
Satiren har trots alla försök aldrig legat
för Ola Hansson, och man har intryck af
att hans vapen sårar honom själf mer än
motståndaren, så litet af pansrad näfve
som hans grepp om spjutet har. Han
bekänner ju också själf i slutstrofen:
Jag älskar icke viljorna,
som göra världen kall och hård.
Jag älskar mera liljorna
och rosorna i blomstergård.
Mera än de vredgade utfallen mot det
preussiska, berlinska och t. o. m. speciellt
Friedrichshagenska ha då de varmare
minnena förmått nå konstverkets afrundning.
Dikten till Helsingborg: »Jag drömde som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0600.html
