Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK.
553
barn vid Kärnan» är en pärla af ljuf
me-lodik.
Men där är så mycket, som man helst
ville gå alldeles förbi; svagheter och
trivialiteter, som man knappast skulle trott Ola
Hanssons själfulla genius om. Med det
glada igenkännandets särskilda tjusning
möter man i tillägget »Blandade dikter»
sådana något äldre ting som den härliga
»Djupt i världens innandömen» eller de
underbart vackra prosadikterna: »Två
världar» och »Glasmålningen».
För Ola Hanssons gamla beundrare
har dock äfven denna hans samling ett stort
och säreget värde. Midt bland de mest
ofullgångna och förvirrade ting ljuder ibland
som ett stråkdrag af den djupt förtrollande
musik, som hade honom till mästare. Och
det är förunderligt, hvad dessa enstaka
stråkdrag ha för en lefvande och
omskapande makt. Sluter man boken, så ljuda
de med vekt dröjande klang i ens öron,
de vidga sig och gripa som andehänder
kring hela det disharmoniska kaos af
skorrande och bristande strängars buller, hvari
de nyss höllo på att drunkna, de stämma
om det falska och skärande, de ge det döda
och ofullgångna sitt eget lif och välljud —
och det är som om man hört något annat
än det man verkligen hört! Det är som
om det i Ola Hanssons bok gömde sig en
annan, en större, friskare och skönare,
stigande upp som en minnesvärld vid
tonerna af oförgätliga melodier.
Man ville bära önska, att de
melodiernas brutna klangar kunde ha samma
makt öfver skalden som öfver läsaren.
Ett »urval af Sveriges yngsta lyrik»
med den lofvande titeln Unga poeter
sammanför i ett band några prof af den yngre
skaldegenerationens konst.
Tanken med antologien är att vinna
en större publik för de skalder det är
frågan om, att ge allmänheten ett bekvämt
tillfälle att stifta en första bekantskap, som
till äfventyrs kan ha utvecklingsmöjligheter.
Idén är onekligen riktig och berömvärd,
och utförandet är synnerligen lyckadt. Den
lilla prydliga volymen får ökadt värde af
de alldeles briljanta porträtthufvud, tecknade
af en anomym hand, som illustrera hvarje
afdelning. Med sin uttrycksfulla och
slående karaktäristik och sin eleganta och
liffulla träsnittsteknik göra de ypperlig effekt.
Ett raskt skrifvet och allsidigt beundrande
kåseri af Artur Möller inleder det hela.
Man lägger genast vid genombläddrandet
märke till att där saknas ett namn, det,
åtminstone tillsvidare, tyngst vägande af
dem alla, Vilhelm Ekelunds. Han har själf
icke velat vara med, och det låter icke
förneka sig, att hans oerhördt intima och
ömtåliga dikt icke hör till dem, som man
söker i antologier. Mera än andra har han
rätt att kräfva odelad uppmärksamhet eller
ock ingen alis.
Ingen om än så brokig och bullersam
omgifning skulle däremot kunna skada
intrycket af Ossian-Nilssons bataljstycken och
porträttbyster. Man återfinner här några
af hans bästa äldre saker. De utgöra utan
tvifvel det populäraste i hela samlingen,
och deras lifliga rytmer och energiska gester
vittna kraftigt om sin skalds robusta talang.
■— Efter Ossian-Nilsson, som med ålderns,
popularitetens och produktivitetens rätt
öppnar raden, följa Nils Wohlin, Gustaf
Ullman, Sigurd Agrell, Sven Lidman, Anders
Österling och Sigfrid Siwertz.
Äfven den läsare, som redan förut väl
känner de unga poeterna, kan icke desto
mindre ha en viss behållning af att ta del
af de extrakt af deras lyrik, som här
meddelas, och göra de jämförelser, hvartill
sammanställningen inbjuder. Det kan på denna
plats vara obehöfligt att ingå på
detaljerade omdömen, som till stor del skulle bli
upprepning af hvad förut sagts här ofvan.
Det allmänna intrycket är, att Wohlin, som
icke hunnit ut öfver några kraftiga
ansatser i »Oro», lika litet som Siwertz,
hvilken dokumenterat sig som talangfull
novelllist, eller Agrell, hvars intelligenta
konstsmide röjer mera allmän än dikterisk
begåfning, göra intryck af att ha något eget
eller själfständigt på hjärtat.
Hufvudin-tresset knyter sig kring Anders Österling,
som både ger och lofvar mest, och för
hvars geniala och högt sträfvande konst
hvarje vän af svensk lyrik måste vänta en
rik framtid. Gustaf Ullman vinner genom
sin osminkade, frasfria ärlighet och sitt
brottande allvar; Sven Lidmans retoriska
kaskader och poserande sensualism lämna
en mera kall och tveksam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
