Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Från eldens och isens land. Af Rolf Nordenstreng. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57o
ROLF NORDENSTRENG.
NEDFARTEN I ALMANNAGJA.
mer det sinnet gladt: i sin oändliga
ödslighet, vildhet och liflöshet verkar
det snarare hotfullt och skrämmande —
en fristad för folksagans jättar.
Kusttrakterna, ehuru sins emellan
högst olika, ha en annan prägel.
Deras klimat är vida mildare, somrarna
visserligen betydligt svalare än hos oss,
vintrarna däremot knappast så kalla.
Södra Island har mer hafsklimat, norra
Island mer fastlandsklimat. Gemensam
ha de en luft så stark och så ren, att
icke ens Irlands sydvästkust kan
uppvisa något liknande; och den har dock
världsrykte.
Sydkusten är den som i regeln
först möter Islandsfararens öga; nej,
tvärtom, det är ej kusten man först får
syn på, utan snöfjällen innanför denna.
Tunga, breda och trygga synas de resa
sig ur vågorna, med sakta stigande,
oftast afrundade toppar, höljda i pan-
sar af is. De tyckas bilda en ändlös
räcka, Islands oförgätligt stolta bröstvärn
mot Atlanten, hvars högsta tinnar nå
1500, 1600, 1700 och t. o. m. närmare
2,000 meter öfver hafsytan. Stoltare
syn kan ett mänskligt öga knappast
få skåda. Först på närmare håll
varsnar man själfva kusten, som här är låg,
sandig och ökenartad samt genomskuren
af korta men breda och strida älfvar.
Ytterligt jämn och långgrund som den
är, saknar den hvarje hamn och fruktas
af sjöfarare som en af de farligaste i
världen. Längre mot väster är låglandet
bredare och sträcker sig långt in i
landet. Här är det dock gräsbevuxet och
fruktbart samt jämförelsevis tättbebyggdt.
Skog söker man dock förgäfves efter:
hvad som hedras med detta namn, är
endast buskskog af krypbjörk. Allra
ytterst i väster skjuter halfön Reykjanes
fram: en mörk, taggig vulkankedja.
Mellan den och Snæfellsnäsets
hvitskimrande fjällgård i norr öppnar sig den
hundra kilometer breda Faxefjorden, vid
hvars inre Reykjavik är beläget.
Kontrasten mellan denna stad och dess
omgifningar är oerhörd. Visserligen lär dess
invånareantal nu gå upp till omkr. 9,000,
men den verkar likväl ytterst obetydlig:
en rysligare arkitektur (sit venia
ver-bo!) får man söka efter utanför Islands
gränser — jo, kåkstaden i Gellivare
Malmberg är ännu värre, det måste
erkännas. De tröstlöst enformiga,
mestadels omålade böljeplåthusen trycka sin
outsägligt tråkiga prägel på staden, och
de fåtaliga stenhusen drunkna bland
dem. Det hela ser oändligt futtigt ut
och blir mot bakgrunden af de
kringliggande fjällen ända futtigare. Ypperst
bland dessa fjäll reser sig längst i
väster Snæfellsjökull (uttalas
Snajfellsjö-köddl). Bjärt lysa dess två stolta
spetsar i sin snöskrud, som går långt ned
på dess sluttning; ty -»Snöfjällets» höjd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
