Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Från eldens och isens land. Af Rolf Nordenstreng. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ELDENS OCH ISENS LAND.
573
slocknade vulkanen Skjaldbreiöur,
»Sköld-bred», som sannerligen gör skäl för
namnet och i skönhet täflar med
Snæfells-jökeln, liksom denna hög och snötäckt.
Mot nordväst begränsas dalen af heden,
mot sydöst af en fjällrygg, som
egentligen intet annat är än en rad af
jättelika askhögar, uppkomna vid ett
vulkanutbrott. Denna dal nar en gång före
Islands bebyggande öfversvämmats af en
lavaflod från Skjaldbreiöur. Vid
stelnandet har lavan brustit vid dalens
nordvästra och sydöstra rand, hvarigenom de
båda världsberömda jätteklyftorna
Al-mannagjå (uttalas gjau) och Hrafnagjå
(Hrabbnagjau), »Allm annaklyftan» och
»Korpklyftan» uppkommit. Almannagjå
är både längst — närmare 8 km. —
och djupast — ända till 40 m. —,
Hrafnagjå däremot bredast. Landsvägen från
Reykjavik leder från heden ner i
Almannagjå utför en med stort besvär och
kostnad anlagd backe; fordom fanns där
blott en naturlig klipptrappa så brant,
att ryttaren fick stiga ur sadeln och leda
hästen ner liksom upp. Längs klyftans
botten går vägen fram ett par hundra
meter, tills den möter den lilla ån Öxarå;
där denna i en liten fors söker sig ner
i dalen — ty klyftans botten ligger högre
— är en träbro slagen öfver den. I
och med detsamma man passerat bron
har man kommit genom en öppning i
klyftans sydöstra vägg — och står ute
på tingsfältet. En svagt böljeformig,
skroflig och fårad lavayta, dels kal,
rostbrun och knottrig, dels mossbelupen eller
gräsbevuxen, utbreder sig mellan sjön och
fjällen. Här, där Öxarå söker sig fram
längs Almannagjås sydöstvägg ner till
Tingvallavattnet, var det alltinget fordom
hölls. Hvar fläck af fältet har sina
minnen — hur vore det möjligt annat på
den plats, där snart sagt hela Islands
historia utspelats? Och skönare nejd har
Island icke, ja knappast finns dess mot-
PARTI AF HRAFNAGJÅ.
stycke i vild skönhet i världen. Öxarå
störtar i ett praktfullt fall med ljudligt
rytande från heden ner i Almannagjå,
innan den efter en stunds lopp längs
klyftans botten bryter sig ut på
lavafältet. De mörka, sönderspruckna, lodräta
lavamurarna bära på krönet tinnar, torn
och porthvalf af de äfventyrligaste
former, påminnande om medeltida
riddar-borgar. Fjällen stå trotsiga i halfkrets
i norr och öster. Sjön blänker silfverblå
i söder. Och himmeln hvälfver sig
djupblå öfver det hela, medan de framglidande
molnen kasta präktiga skuggor på slätten
och fjällsidorna. Alla färger äro ljusa;
det rödbruna och ljusvioletta dominerar,
därnäst kommer blått, här och hvar
grönt. Men om Tingvallarna kunde man
skrifva volymer, och hvarje försök att
beskrifva dem ger ett torftigt resultat.
De skola ses, ej skildras.
Sådan är den natur, där Nordens yngsta
men ålderdomligaste folk danats och lef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
