Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - För trettio silfverpenningar... Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR TRETTIO SILFVERPENNINGAR . . .
579
det är det mest talande bevis på hans
egen svaghet. Han har intet eller så
godt som intet, motståndaren har nästan
allt.»
»Håhå . . . kallar ni det att ha allt,
när man inte ens är säker till lif och
lem? Om jag är dömd att mista
hufvudet i öfvermorgon, tycker jag det är af
föga vikt, ifall jag kan bestå mig den
lyxen att offra tjugufem rubel på en
hatt.»
»Mig frestar en sådan utgift inte under
några förhållanden, men smaken är så
olika, ers excellens.»
»Ja, Elena Mikailovna . . . Blif inte
så ledsen på mig ... Är allt i den vägen
verkligen så likgiltigt för en ung flicka
med ett ansikte som en hvit viol och
ögon som, som — — — Nej, var inte
rädd, jag skall förskona er från alla
liknelser, men då måste ni också lofva mig
att aldrig mer tala hufvudet af er, som
ni gjorde i går.»
»Ah, excellens, jag trodde att man
kunde säga sin mening så tämligen öppet
här i Ryssland nu för ögonblicket, men
det är kanske ett misstag.»
»Ett fullständigt misstag, Elena
Mikailovna. I nästa vecka skickar jag er
till Sibirien.»
»Ja, där ha både min far och mina
bröder varit före mig, så det vore då bära
att taga vid där de slutat, och det
öfver-raskar mig inte alis, jag har inga
illusioner.»
»Det skall man aldrig ha, när det
gäller en tjinovnik* ni vet bäst själf
hvad det är för ett släkte. Var det inte
ni som berättade, att en af mina
företrädare ansåg järnvägen och telegrafen
vara skuld till alla våra olyckor? Utan
dylika Belzebubs uppfinningar skulle
Ryssland ännu befunnit sig i det oskuldens
tillstånd, som är vår rätta lifsluft. — Ni
skrattar inte, Elena Mikailovna?»
* Byråkrat.
»Nej, ers excellens. Jag har mycket
lite sinne för humor och vet bära att
man inte får mäta Ryssland med
europeisk måttstock.»
»Ni anser oss för half- eller helasiater,
gör ni inte det, säg?»
»Ahjo.»
»Och ända kan man ju peka på ett
och annat fjät mot ett bättre sakernas
tillstånd . . . Har ni inte hört att
styrelsen efterskänker nästan alla böndernas
skulder?»
»Jo, det har jag, men de skulle ända
aldrig betalt dem.»
»Ack, Elena Mikailovna, hvem tror
ni gör rätt för sig i våra dagar?»
»Hvem?» sade hon med sina
allvarsamma ögon upp mot hans. Han log,
och i det hon betraktade det leendet tog
hon ett kuvert ur arbetspåsen och räckte
honom det tvärs öfver bordet. »Jag hade
inte dåligt samvete i går, ers excellens,
men jag var ledsen . . . Det jag hade att
fordra belöpte sig till jämnt tretton rubel,
och när jag kom hem, såg jag att
excellensen gifvit mig trettio . . . Det var
naturligtvis ett misstag, jag lefver af mitt
arbete och tar inte emot allmosor.»
»Men . . . Elena Mikailovna . . .»
»Excellens, låt oss inte tala mer om
detta. Det gjorde mig ondt, men nu har
jag glömt alltsammans. Tionde kapitlet
slutar jag i öfvermorgon och —»
»Elena Mikailovna, hör hvad jag
säger! När jag lade in de sedlarna, var
det med tanke på era skyddslingar, hela
den där ligan af världsomstörtare, som
brukar låna femtio kopek af er till ett
frukost- eller middagsmål ... Ja, har ni
inte berättat mig det? . . . Jag har godt
minne och är inte så fördärfvad som jag
låter. På lediga stunder är jag en smula
revolutionär jag också och skrifver
smäde-dikter ibland, när jag tröttnar på
sonetten. Den ena sorten är då inte vard
ett uns mer än den andra, alltsammans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
