Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - För trettio silfverpenningar... Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR TRETTIO SILFVERPENNINGAR . . .
583
»Låt bli att tala så där, Kolja», bad
hon trött.
De stodo utanför vice-guvernörens
hus, och den unge mannen kände att
det gick en skälfning genom den lilla
hand han tog i sin. »Se så, Lenotschka,
mod, min flicka!» hviskade han. »Tänk
på dina kamrater — våra kamrater —
som veta, att du hellre skulle dö än svika
♦ saken. Det är stort att få handla. Jag
står därborta vid planteringen och väntar
på dig. — Tänk på alla de möten vi
haft, vi två, du och jag, och kyss mig,
Elena U
»Ja, ja», sade hon hastigt. Hennes
läppar voro liflöst kalla, och kyssen gjorde
dem icke varmare, men hela hennes
varelse sträckte sig mot en ömhet
bortom ömheten, ett underligt något af
bärande ro, som aldrig fanns hos Kolja. Så
häftigt som han tryckte henne intill sig
nu, hade han dock icke gjort på länge,
och hon stod en sekund och tänkte på
den tid han varit hennes vän, men
ögonblicket därpå blef hon kall öfver hela
kroppen: när hon steg ned för den där
trappan, som förde till guvernörens
våning, skulle hon ha begått ett brott. . .
Hon visste, att hennes ansikte var
krithvitt, då hon trädde in i tamburen
och hängde upp sin kappkrage bredvid
excellensens uniformsrock, men det
märkvärdigaste var, att händerna blifvit så
fuktiga. De talade sitt eget språk och
förrådde mycket mer än blicken och
anletsdragen gjorde. »Kunde han förstå
hvad det betyder, skulle han vara rädd
för mig i kväll», sköt det genom hennes
tankar, i detsamma hon fick se honom.
Han satt inne i sitt förmak och läste
vid skenet frän en lampa, och som han
lyfte upp hufvudet, föll ljuset öfver en
hög, vackert modellerad panna, litet
insjunken vid tinningarna och blek af
intelligens.
»Elena Mikailovna», begynte han,
»ni är den punktligaste i världen, men
det tionde kapitlet är till öfverlopps i
kväll.» Han hade gjort en ändring i
programmet och ämnade glädja
prokuratorns gäster med att låta dem stifta
bekantskap med någonting helt annat,
nämligen den hymn till skönheten och
natten George Sand kallar Venise-la nuit;
nu vill han unna sig en extra uppläsning,
ifall det inte tröttade henne att stanna
och höra på.
»Ack nej, inte alis», sade hon med
någonting liknande ett leende och lade
arbetspåsen bredvid sig i soffan och satt
och såg ned på sina händer, när hon
inte såg på möblerna, som voro klädda
i öfverdrag och tycktes stå på styltor,
så höga och bräckliga voro stolarnas
ängsligt smala ben. Stundom var ljudet
af guvernörens röst mycket långt borta,
men ibland hörde hon något om skuggor
och slummer utan att rätt fatta hvad
det var som slumrade i den stad han
läste om. »Snart slumrar jag väl själf»,
tänkte hon, »jag och hela jorden. Det
gör jag kanske redan nu till hälften
åtminstone, och i den halfslummern glider
jag emot det obekanta, hvars gåta ingen
känner utom världarnas store arkitekt,
som Kolja säger, enfaldigt nog.» Kolja
var inte enfaldig, han nöjde sig bära för
bekvämlighetens skull med ytterst enkla
och lättfattliga beteckningar, hvilka säkert
spelade rollen af axiom för klent
begåfvadt folk. Själf trodde han nog inte
på dem, han trodde på ingenting, men
där satt hon som en obeskrifligt
blygsam bild af det så kallade ödet och höll
lif och död i sin hand. »Lif och död,
lif och död», mumlade hon ett par gånger
efter hvarandra för sig själf, och i
detsamma slog det henne, att hon suttit
tyst öfver en halftimma, om inte en
timma, och att hon skulle förlora sitt
förstånd, kasta påsen i golfvet kanske,
ifall hon inte fick höra sin egen röst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>