- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
585

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - För trettio silfverpenningar... Af Jane Gernandt-Claine

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FÖR TRETTIO SILFVERPENNINGAR . . .

585

gelierna, låt mig säga att de äro får, de
där inte ha någon herde. Till den dag
i dag ha de inte fått något system, ingen
chef, ingen ledande tanke. Jag talar inte
om missnöjet, det är inte egendomligt för
dem, hvem är inte missnöjd i Ryssland,
från tsaren ned till tiggaren? Den
allmänna otillfredställelsen är det enda som
förenar eller skiljer, hur man tar det,
och bonden är den ende som vet hvad
han fordrar — jord: Vi ryssar ha inte
hunnit bli tillräckligt civiliserade för att
ha solidaritetskänsla; möjligen ha de
fattigaste ibland oss den
samhörighetsinstinkt, som . följer med armodet, men
annars är allt splittring. Det är det
utmärkande för Ryssland, att det är lika
stor anarki bland de konservativa som
bland de revolutionära, och ända finns
det ju ett slags system hos det
bestående, hurudant det systemet då är. De
revolutionära ha intet, hvarken program
eller ledare. Ha de väl det?»

»Nej, inte ännu, de —»

»Elena Mikailovna, det är den stora
bristen, ryssen måste ledas, han behöfver
’lilla far’ i en eller annan form, han kan
inte tänka på egen hand, när det gäller
annat än orena hjärnspöken. . . Och han
är våldsam såväl i sin konservatism som
i den utopi han kallar ’frisinne’ . ..
Sällan lyder han en personlig ingifvelse och
beräknar så godt som aldrig följderna af
sina handlingar. Det var en ren
tillfällighet som ledde till upptäckt af den där
tunneln, och.den minsta oförsiktighet
kunde ju sprängt halfva staden i luften, men
hvem tror ni tänkte på det? Hvem
tänker öfver hufvud taget? I vintras hade
revolutionspartiet järnväg och telegraf och
en stor del af både här och flotta i sina
händer utan att dra fördel af någonting
så enastående . .. Jag säger er — det är får
utan herde, och mitt hjärta blöder för dem
—■ ifall vi ha något hjärta vi slaver.
Många påstå ju, att vi aldrig beröras af

annat än det som träffar oss personligen.
Tror ni att det är sant?»

»Jag?»

»Ja, jag frågar så därför att ni är
ryska . . . Det finns utländingar, som
försäkra, att ryssen hvarken har samvete eller
heder, och vi kunna ju låta dem säga
hvad de vilja, vi veta bättre, icke sant,
Elena Mikailovna?»

»Veta — hvad vet jag?» tänkte hon;
»jag vet ingenting.» Allt var så
underligt. Innanför hennes hufvudskål sutto
många andra hufvud, det ena i det andra,
som små askar i en större, och om det
så gällt hennes lif — men hvad är lifvet ?
— ett ofattbart något som glider mot
det fördolda — skulle hon icke kunnat
möta hans blick, och dock var den
blicken god att hvila ut i, som man hvilar
i skuggorna öfver ett stilla vatten, och
det var godt att sitta där i rummet och
se de besynnerliga möblerna stå på
styltor i en luft, som för en liten stund sedan
darrat af ekot från vackra och
lidelsefulla ord om skönheten i en aflägsen,
slumrande stad . . . Egendomligt att sitta
och tänka på skönhet och ha så fuktiga
händer och ett ansikte • som en hvit
viol ... Han betraktade det som ville
han lösa en gåta, och hon satt och
lyddes till besynnerliga hviskningar i
rummets stillhet. »Elena», mumlade en röst,
hans röst, »jag ville gå bort till dig och
böja knä inför dig och kyssa din
darrande mun.» Två gånger efter hvarandra
hörde hon ett och detsamma, men ingen
hade talat, och lampan brann hvit af
skräck, och stolarna vacklade på sina
styltor.

»Jag är galen», var det någon som
sade. Hon hade sagt det hon själf, och
stod upprat på golfvet med båda
händerna om väskans handtag. »Därnere går
någon och väntar på mig, och jag sitter
här — — —»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0637.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free