- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
608

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6o8 EDVARD LIDFORSS.

gelo de Gubernatis* bland annat: »Mina
minnen, sorgsna och ändock kära, hela mitt
barnaideal gäller maremman. Min far tog
anställning som läkare för kommunen Castagneto
i Bolgheri, och den trakten af maremman,
som sträcker sig från Cecina** till San
Vincenzo, är min barndoms och första
ungdoms nejd. Där ströfvade jag omkring
från 1839 till april 1849. Min mor, en
mycket begåfvad och karaktärstark kvinna,
lärde mig att läsa . . . När jag var åtta år,
satte min far i hand på mig latinska
grammatikan, den måste jag lara mig alldeles
utantill och hvar dag öfversatta muntligt
och skriftligt från latin till italienska och
tvärtom, allt detta utan att någonsin få en
förnuftig förklaring; men på två år kunde
jag öfversatta Metamorfoserna från bladet,
till stort nöje för mig själf, och jag
skan-derade latinsk vers med redogörelse för
prosodiens alla regler. A andra sidan skref
jag aldrig en latinsk vers. Min far, hur
fanatiskt han än älskade poesien, ålade mig
aldrig att göra en vers. Han själf gjorde
sådana — något klena, vill jag minnas».

I början af sin uppsats om Manzoni
(Opere 3,143) fullständigar han denna
beskrifning på följande lifliga sätt: »Min far
var en ifrig Manzonian. Carbonaro för resten
och en bland de icke många i Toscana,
som för 1831 års händelser fingo lida
fängelse och förvisning. Och som han
var läkare, hade han äfven därför blifvit
bragt att ta anställning i en af maremmans
obemärktaste orter: han lefde tillsammans
med bönderna, och på lediga stunder äfven
med några få böcker i historia och
vitterhet, som han hade samlat ihop utöfver de
ej så få i sin vetenskap och som han höll
kära. Bland dessa fanns ett särdeles
vackert exemplar af Manzoni’s arbeten, jämte
Goethes omdömen, Fauriels kritiska
analyser och Tommaseos kommentarier — —
— — och jag läste och läste om igen
De förlofvade. Ty ända till fjorton års
ålder hade jag nästan ingen annan lärare
än min far, som ej lärde mig någonting
annat än latin ; men dels af egen fallenhet,
dels äfven af sina åligganden som läkare
lämnade han mig mycken frihet och
mycken tid till läsning.

»Jämte Manzonis arbeten läste jag Ilia-

* Se Nuova Enciclopedia Italiana, Supplemento
II, 1243, Torino 1891.

** Se Dante’s Divina Comedia, Inf. XIII. 9.

den, Eneiden, Det befriade Jerusalem och
Rollin’s romerska historia och Thiers’ franska
revolutionens historia; skaldestyckena med
outsäglig hänförelse, historieböckerna med
en betänklig glömska af allt annat; och med
tillhjälp af ett och annat samtal mellan min
far och vissa vänner eller gäster, begrep
jag till och med för mycket däraf för en
pojke. Sålunda gripen af episk glöd samt
republikanskt och revolutionärt ursinne,
kände jag behof att låta min idealism
öfvergå till handling, och i sällskap med
mina bröder och andra pojkar i
grannskapet organiserade jag därför ständigt
republiker, och ständigt nya republiker, styrda
än af arkonter, än af konsuler, än af
tribuner, alltid under förutsättning att
revolutionen var det normala tillståndet samt att
sammanstöten mellan partierna och
inbördes kriget voro saker, som hörde till
dagordningen.

»Vår republik bestod i stormiga
sammanträden och bataljer med stenkastning
och käppslängar, hvarmed det var vår
afsikt att återge de vackraste bragderna från
Roms och franska revolutionens sköna
tider. Vid dessa föreställningar drefs för
öfrigt icke den historiska hänsynen ända
till dessa pedantiska öfverdrifter, som pläga
skämma och afkyla den lifliga dramatiska
effekten. Sådana förbaskade stenkast jag
en dag använde mot Cæsar, som stod i
begrepp att gå öfver Rubicon! För den
dagen måste tyrannen flykta jag vet icke
hvart med sina legioner, och republiken
var räddad. Men dagen därpå fick Cæsar
fått på mig i ett busksnår, försäkrande sig
vara Opimius och stället vara Furiernas
lund; förgäfves protesterade jag mot
anakronismen och för min egenskap som Scipio
Aemilianus; han lät föra mig in bland sina
kretenser såsom en annan Graccus och
piska upp mig, medan jag bad att han
åtminstone skulle respektera historien och ge
mig frihet att låta döda mig af min slaf.
Men de där kretenserna slogo och
skrattade ! För öfrigt hämnades jag kort därefter
och det historiskt, då jag och mina
kämpar togo med storm ett lider, som
föreställde Tuilerierna, hvarvid jag fann för
godt att lämna fritt lopp åt folkets raseri
mot Ludvig den sextondes schweiziska
legosoldater.

»Men ryktet om dessa stordåd hann
stundom fram till min manzonianske faders

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0660.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free