Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6io
EDVARD LIDFORSS.
första ungdomen; den andra räcker för
honom ännu.
Hvilka intryck medförde nu Carducci
från dessa sina läroår? och fanns där bland
dem något som kom att kraftigare inverka
på hela hans själslif och redan då satte
sin prägel på hans lifsgärning? Jag tvekar
icke att bejaka denna fråga och påstå att,
så långt tillbaka man kan följa hans
verksamhet, det har varit fäderneslandet som
inspirerat densamma.
Dock icke det förnedrade fädernesland
han såg rundt omkring sig, detta i en
mängd större och mindre stater söndrade
Italien, tryckt eller rent af förtryckt af
främlingar samt med småstatspolitikens
afund och fnaskighet spridd öfverallt och
fördrifvande hvarje själfständig ansats till
något stort. Nej, hans ideal, det Italien
han såg i vakna drömmar, det var VItalia
antica, forntidens Italien, den romerska
republikens Italien, för hvilket ingen uppgift
var för stor och där hvarje medborgare i
sitt enkla Civis romanus sunt hade ett
lejdebref öfver hela den då bekanta
världen. Och huru skulle detta Italien åter
kunna väckas till lif? Det var en fråga,
som på den tiden sysselsatte alla italienare,
som hade sinne för något högre än blott
materiella intressen, och för dem stod det
klart, att för det moderna Italien ännu
gällde till punkt och pricka hvad
Machiavelli mer än tre hundra år tidigare hade
yttrat i sina Discorsi I 12, där han säger:
»Om religionen hade bibehållit sig hos det
kristna samhällets furstar så som det af
dess stiftare stadgades, skulle de kristna
staterna och republikerna vara långt
enigare och lyckligare än de äro. Och man
kan ej göra sig en tydligare föreställning om
dess förfall än genom att betrakta,
hurusom de folk, hvilka äro närmare belägna
•intill Romerska kyrkan, vår religions
hufvud, hafva så mycket mindre religion. Och
om man betraktade dess grunder och såge
hur mycket det nuvarande bruket skiljer
sig från dem, skulle man anse, att utan
tvifvel undergång eller straff stode för
dörren. Och enär några hålla före, att
Italiens välfärd beror af kyrkan i Rom, vill
jag mot henne anföra några skäl, som falla
mig in, och däribland två särdeles kraftiga,
hvilka enligt min mening ej kunna
vederläggas. Det första är, att genom de
dåliga föredömena från påfvehofvet har detta
land förlorat all fromhet och all religion,
hvilket medför oändliga olägenheter och oändliga
oordningar; ty liksom, där religion finnes, allt
godt förutsattes, så förutsattes motsatsen, där
den fattas. Vi italienare hafva således denna
första förbindelse till kyrkan och prästerna,
att vi hafva blifvit religionslösa och dåliga;
men vi hafva därtill en större, som är
orsaken till vårt usla läge. Kyrkan har
nämligen hållit och håller detta vårt land
söndradt. Och sannerligen har intet land
någonsin varit enigt eller lyckligt, om det
icke helt och hållet stått under lydno af
en republik eller en furste, såsom det har
gått i Frankrike och Spanien. Och
orsaken till att Italien icke befinner sig i samma
villkor och ej äfven har en republik eller
en furste att styra sig, är endast den, att
kyrkan, som där residerat och haft
världsligt välde, icke har varit så mäktig eller
så modig, att hon kunnat intaga det öfriga
Italien och göra sig till herre däröfver.
Men å andra sidan har hon icke varit så
svag, att hon, af fruktan att förlora sitt
världsliga välde, ej har kunnat tillkalla
någon potentat för att försvara henne mot
den, som i Italien kunde ha blifvit för
mäktig. — — — Då således kyrkan icke
har varit mäktig nog att kunna intaga
Italien, men ej heller har tillåtit någon annan
att intaga det, har hon varit orsaken till
att landet icke har kunnat komma under
ett hufvud, utan har varit under flere furstar
och herrar, af hvilka har uppstått så stor
söndring och svaghet, att Italien har bragts
till att hafva blifvit ett byte ej blott för
mäktiga främlingar (barbari), utan för hvem
som hälst som anfallit det. Och det hafva
vi italienare kyrkan att tacka för, och ingen
annan.»
Den senare delen af denna utredning
har fått sin bekräftelse af historien ända
fram till Pius IX:s dagar, och dess
sanning kändes naturligtvis djupt af den
uppväxande generationen på 1850-talet. Men
redan få år efter Machiavellis död vanns
en lysande bekräftelse äfven på den förra
delen, och det genom ingen ringare
auktoritet än påfvemakten själf. Ty år 1538
tillsatte Paul III en niomannakommitté af
kardinaler och andra högt betrodde män för
att afgifva ett utlåtande öfver missbruken
inom kyrkan, »dessa så allvarsamma
sjukdomar, af hvilka Guds kyrka och isynnerhet
denna romerska curia lider» — och se det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
