Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOSUE CARDUCCI. 613
lar. Jag lämnade honom åt sina dåliga
tycken och de förståndiga djuren åt sina
triumfer, begaf mig till slut in i
enshghe-ten med mina tankar, i det jag drog en
lång och djup suck, som liknade en
gäspning. Jag stod ej ut med mera. Det är
ända ett uselt sjåaregöra att böra och vilja
gå i täkt med de många! Då beslöt jag
till och med att lägga undan all min
skaldeärelystnad och ägna mina studier och hela
min begåfning åt litteraturhistorien och
filologien. Föresatsen var klok, och det var
dumt att icke hålla i med den». Härtill
kom nu, förutom annat, den egendomliga
ställning vitterhetsidkare då för tiden hade
i samhället, en ställning som tyckes hafva
varit både ömklig och löjlig, som Carducci
skildrat med en halft humoristisk, halft
argsint verve, och som för honom själf vardt
nästan odräglig genom den efterhängsna
beundran man allt mer började ägna
författaren till Hymnen åt Satan.
I själfva verket var det nog denna
beryktade sång med dess utmanande innehåll
och kanske ännu mera utmanande titel
som slog an långt utöfver de jämförelsevis
trånga gränser, inom hvilka Juvenilia varit
kända, och bar Carduccis diktarnamn
utöfver hela det stora italienska
fäderneslandet. Den skrefs en septembernatt 1863
och var »det plötsliga uttrycket, jag skulle
vilja säga källsprånget, för fullkomligt
individuella känslor, såsom det bröt fram ur
mitt hjärta, riktigt från hjärtat». Först två
år senare trycktes några exemplar till
utdelning bland vänner, men af dem letade
sig ett eller annat väg till tidningarna, så
att sången redan var allmänt bekant, när
den ändtligen med författarens tillstånd
utkom i en för bokhandeln ämnad upplaga
den minnesvärda 8 december 1869, samma
dag som det vatikanska kyrkomötet
öppnades i Rom.
Redan vid några föregående tillfällen
hade Carducci gifvit luft åt sina känslor
emot katolicismen. Så hade han afslutat
en sonett till Metastasio med versen
Il secoletto vil che christianeggia,
(— den lumpna tid, som slår sig ut för
kristendomen);
en annan gång hade han till allmänt åtlöje
framhållit en kanik, som höll ett föredrag
i pedagogik, och yttermera hade han
parodierat Manzoni’s Inni Sacri i en hymn
^tstri&t <&&***^^cC
GIOSUE CARDUCCI 1897.
öfver en viss Giovanni delia Pace, en munk
från 1200-talet, hvilkens gamla ben man
under Carduccis studenttid i Pisa beslöt att
uppgräfva, uppställa i domkyrkan, bära i
procession o. s. v. med alla de till
verklig fetischdyrkan gränsande
vördnadsbetygelser, hvarmed en troende katolsk allmoge
ännu ärar denna skara af mer eller mindre
apokryfiska helgon, som för den alldeles
undan- och bortskymmer den ende Guden.
— Men här gällde det något annat,
nämligen att slå ett slag för naturen och det
sunda förnuftet emot den själfplågande
asketismen, som fördömer dem under namn af
köttet och världen, liksom teokratien
bannlyser dem under namn af Satan. För dem
är den oskyldigaste lustkänsla syndig och
människosnillets största uppfinningar af ondo.
En stackars nunna längtar efter ett blomster:
i det blomstret är Satan; en munk finner
nöje i en liten fågel, som sjunger i hans
ensliga cell: i den sången är Satan. Och
det är bekant, att påfven Gregorius XVI
(1831 —1846) ansåg ångkraften som ett
djäfvulens påfund; hvad skulle han icke
hafva tänkt om elektriciteten, i fall han nu
lefvat?*
* Dylika åsikter äro emellertid ej uteslutande
katolska; de hafva tidtals funnits och finnas kanske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
