Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6i4
EDVARD LIDFORSS.
Sådan är andemeningen af Carduccis
A Satana, efter hvad man kan läsa i hans
Polemiche s at ante he och på flera andra
ställen i fjärde bandet af hans Opere, och
fröken Pipping lämnar en förträfflig
utredning af förhållandet, då hon på sid. 11 af
sin lefnadsteckning säger: »Carducci har
aldrig velat förhärliga den Satan, som är
det ondas princip. Han har under detta
namn sammanfattat allt hvad prästväldet,
det mänskliga förnuftet och naturen till
trots, förklarat för synd och som sådan
bekämpat. Hans Satan strider för tankens
och trons frihet, inspirerar Savonarola och
reformatorerna och framställes till sist
buren af ångkraften — ty äfven den
mänskliga andens upptäckter äro Satans funder
— omkring i sitt rike världen».
Innan vi skiljas från den märkvärdiga
sången, kan det ha sitt intresse att se den
orlofssedel författaren själf gifvit henne 12
år senare, en orlofssedel rent af
beundransvärd för det objektiva lugn, hvarmed
han då såg tillbaka på henne. »En gång
gjorde en moderat tidning med anledning
af Napoleon III:s andra december en
åtskilnad mellan nyttiga och onyttiga brott.
Efter en sådan måttstock var hymnen till
Satan en nyttig uselhet: en uselhet icke
med hänsyn till tanken, som för mig ännu
är alldeles sann eller så godt som, utan
för utförandet. Aldrig har ett så simpelt
stycke, med undantag för fem eller sex
strofer, kommit ur mina händer. Italien
borde med tiden resa mig en staty för den
medborgarförtjänsten att hafva offrat mitt
konstnärssamvete åt begäret att väcka en
eller annan och förnya ett eller annat. Jag
anhåller, att statyen må bli bra ful, riktigt
som en af dem jag nyss påpekade och
som det inte blir svårt för våra
bildhuggare att åstadkomma. Låt den bli ful, o
moder Italia! låt den bli ful, ty jag var
den gången en stor klåpare (vigliacco) i
konsten».
Giambi ed Epodi angifvas tillhöra åren
1867 —1879, ocn de bära för visso märke
ännu här och där i den protestantiska världen, och
det må sägas, att dansken Nikolai F. S.
Grundtvigs »glada kristendom» på sitt sätt kom som en
lycklig reaktion mot den askes, som vill döda
»köttet» och fördöma världen och de ting som »i
världen äro».
däraf. Det var ett händelserikt skede,
kanske det för Italien skickelsedigraste på de
senaste tusen åren: landet var ändtligen
fritt från främmande inblandning af vare
sig vänner eller fiender, det var lämnadt
åt sig själft för att konstituera sig till
politisk enhet, och det yppersta af allt, det
högsta målet för alla italienares drömmar
var vunnet^ då Rom vardt än en gång
Italiens hufvudstad. Men det gällde om detta
unga Rom detsamma som om det gamla,
att det byggdes icke på en dag, och
helstatens fullbordan var förenad med långt
flera och större besvärligheter, än man hade
anat, då den endast hägrade i ett aflägset
fjärran. Kort sagdt, det var en mycket
upprörd tid, och detta återspeglas, som
nyss nämdes, äfven i Carduccis dikter.
»Im-pronta Italia domandava Roma, Bisanzio
essi le han dato», sjunger han på ett ställe
(Per Vincenzo Caldesi), och samma tanke
går igen i andra, såsom t. ex. uti Canto
deir Italia che va in Campidoglio, där
den blifvit fullständigt genomförd. Nu är
det klart, att, ju svårare skaldens
fosterländska känslor blifvit kränkta, desto
starkare skall han reagera mot orsakerna, och
så till vida har han läsarens fulla sympati;
men det ligger ock nära till hands att en
starkt uppdrifven känsla kan öfvergå till
besinningslös lidelse, och det är fara värdt,
att vid ett par tillfällen så har händt
Carducci: jag är långt ifrån viss på, att alla,
som läsa slutet af sången Per Eduardo
Corazzini, skola finna dess två sista
strofer så sublima, som skalden otvifvelaktigt
åsyftat; slutet af In morte di Giovanni
Cairoli är rent af ohyggligt med sin
förbannelse öfver fäderneslandet, och när man
läst den sista strofen af Meminisse horret
är man färdig att sätta som efterskrift legisse
horret, ty det är dock något oerhördt hvad
som där säges i de sista raderna, och
saken förbättras ej däraf, att orden blifvit
lagda i Machiavellis mun. Man måste
beklaga, att författaren haft mod att låta både
trycka och trycka om dem: när man heter
Carducci, behöfver man ej täfla med
Hero-stratos.
Äfven i de flesta andra af dessa
jamber och epoder ger skalden skarpa uttryck
åt sin sedliga förtrytelse öfver allt möjligt,
ifrån Messer Cante Gabrielli da Gubbio,
som var podestä i Florens år 1301 och i
denna sin egenskap dömde Dante såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
