Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur Kärlekens sång (Il canto dell’amore). Efter Giosue Carducci. Öfversättning af A. J. Ling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR KÄRLEKENS SÅNG.
621
från våra torn, som dystra ur sin klyfta
sig resa upp mot dem i trotsig skrud;
från kyrkorna, som marmorarmar lyfta
mot himlen upp anropande sin Gud;
från hvarje ort, som mot den mörka staden
så brådskande med muntert sinne går,
liksom man ser af bönder långa raden
till markna’n skynda efter ymnigt år;
från klostren, som likt skuggor stå vid vägen
och följa vandrarn in till stadens torg
med klockors klang, som, liksom göken trägen,
än bringar bud om glädje, än om sorg;
från gatorna och alla platser sköna,
där våra fäders konst i blomstring var,
som rosenbusken och de ekar gröna
stå fagrast under vårens ljufva dar;
bland sädens späda brodd på åkerfälten,
bland vinets refvor, som kring kullen gå,
bland sjöars glitter, älfvars silfverbälten,
bland skogarna, som uppå snöfjäll stå;
bland kojorna, där röken öfver dungen
i solen hvirflar gladt vid kvarnens sus —
det stiger upp, i tusen verser sjungen,
en enda psalm med tusen böners brus:
»Frid vare dig, du trötta mänskoskara!
Allt hädan går, dock ej till döds det bär.
Vi mycket hatat, lidit. Älsken bära!
Vår värld är skön, vår framtid helig är. . .»
Hvad är som lyser där? Det är som ginge
i solens sken Auroras bild igen,
som om på dessa berg vi skåda finge
madonnor skrida fram bland blommor än,
madonnorna, som Peruginos öga,
då vårens sol sjönk klar i västerled,
såg nalkas med gestalter ädla, höga,
och falla fromt för kristusbarnet ned.
Ja, en madonna är det; men vi känne
dess namn som rättvisa, barmhärtighet;
o jag välsignar den, som dog för henne
och den som ock för henne lefva vet.
Hvad bry mig präster och tyranner? Äldre
än sina gamla gudar äro de.
Jag påfven har förbannat. Jag nu hellre
med påfven skulle min försoning se.
Den stackars gamle! Kanske ock nu vaknar
uti hans själ en domnad kärlekslust!
kanske sitt Sinigaglia nu han saknar,
som speglar sig så skönt vid Adrias kust.
Till Vatikanen! Opp med fängselhålen,
där han, sin egen fånge, länge gick!
Kom i min famn! För friheten är skålen:
Medborgare Mastai, kom och drick!
A. J. LING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
