- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtonde årgången. 1906 /
623

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ur bokmarknaden. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR BOKMARKNADEN. 623

märkande för det religiösa lifvet. I ett
moment af andakt kan den få lyckans
stillhet:

Stund af öfvermäktig lycka —
själen vill af jubel gråta,
ville lägga sig till spegel,
ville kärleksfull och tacksam
lifvets bild omsluta sakta.

Och dock är den född ur smärta och
förnekar sällan sitt dunkla ursprung. Ån gest
och plåga äro själens ledsvenner till en
lustgård, där lifvets blåa blomma växer.

Med allt strängare begränsning har
Ekelunds dikt slutit konstens cirkel kring denna
lidandets bäfvande lifshemlighet. I
»Melodier i skymning» var fulländningen nådd
inom en lägre sfär. Naturens skönhet,
tolkad i slättlandskapets mjuka andakt eller
outsägbara ljusdunkel, barndomsminnets
ljufva helgd, vemodets aftonstillhet — det
var de områden, som hans sång inneslöt
i vågor af välljud. Ännu hade icke hans
dikt den bristande klang af inre
hänryckning, ännu icke, trots all sin omedelbarhet,
den karaktär af förandligad och nästan
omaterialiserad utstrålning, som den senare
fick. Men i »Elegier» påbörjades denna
utveckling mot en ännu suveränare, en än
mera förinnerligad konstform, hvilken nått
sin höjd i »Hafvets stjärna». Här har lifvets
skiftande värld vikit undan; den stora
själserfarenheten af evighetskänslans smärtorika
gryning ur jordisk natt är det enda som
skalden i darrande strofer besjunger. Som
den helige eremitens arma koja rymde
kristus-uppenbarelsene ljusflod, så fylles denna
trånga rymd af poesins och skönhetens
strålfloden.

Det är blott i enstaka undantagsfall
som Ekelund går utanför den krets, som
innesluter det enda nödvändiga. Han gör
det i en så hänförande skön dikt som
»Vandraren»:

Här ur mossiga klippans famn uppväller
ren och kall en melodisk källas vatten,
här ej ofta beträddes
gräset af människofot.

Aldrig skönare böjda grenar såg jag
sträcka bäfvande, fina bågar, tyngda
rikt af daggiga rosors
välluktberusande mängd.

Källa, du som vakande mildt min sömn beskyddat,
tyst och lätt hänsorlande sakta silfvervågen,
dig beprisade skaldens
korta melodiska sång.

Han gör det i den af en underbar,
hemlighetsfull skönhet präglade
skymningsbild, som han kallat »I Venedig».

Ty äfven dikten är ett evighetsbud,
med vederkvickelsens räddande kalk för
den pinade anden. I en annan sång
bekänner skalden:

Väl mig, som beskärdes mildt den kostbara kraft
att dignande sinnets last med ljuft tvungen klang
aflyfta mitt bröst, uppandas,
olidliga bördan kvitt!

Kanhända förmår Ekelund ånyo utvidga
sin ämneskrets, kanhända förmår han en
dag se tillbaka på ljusets lefvande värld
med den milda blick, som sett
evighetsljusen gro ur dödens mörker.

Ingenting är mera fåvitskt än det
klander, som ofta riktats mot Ekelund — ty
trots alla loford äro hans läsare i ända
och sanning ytterst få — att hans diktning
skulle sakna koncentration, skulle vara allt
för lätt hänkastad i vaga och outarbetade
antydningar. En märkvärdig villfarelse!
Om mer än en af våra mest lofvande yngre
skalder kan sådant sägas, men aldrig om
Ekelund. En så hänsynslös koncentration
som hans, en så intensiv sammansmältning
af det stoff, hvarur han skapar sina
konstverk, har få motstycken i lyriken. En så
enkel ärlighet i hvarje ord ha blott de
störste. Den som icke känner
andhämtningen bakom hvarje rad, den, hvars bröst
icke hafver sig i instinktiv medkänsla af
huru det »dignande sinnets last» lyftes af
ett öfverfullt bröst, den har icke öra för
lyrikens hemliga puls bakom ordens
klädedräkt. Den djupa, förfärande sanningen
ger Ekelunds dikt dess storhet.

Han är i början af det tjugonde
århundradet vår störste religiöse lyriker. De
källor, som tidens brännande vindar torkat
ut i så många hjärtan, och som hos andra
fyllts med dödt och innestängdt vatten,
porla med frisk klarhet och melodiskt sus
hos denne skald. I en tid, då dogmerna
dö, gråter- själens hemlösa hemlängtan i
hans underbara dikt.

Fredrik Böök.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:48:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1906/0675.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free