Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Stéphane Mallarmé. Af Anders Österling. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
652
ANDERS OSTERLING.
flyr dess tillnärmelseförsök och försakar
dess lockelser, ty endast det behöriga
afståndet från världen sätter honom i
tillfälle att skapa sig en harmonisk
världsbild. Och endast de stunder har han
upphört att känna sig som hemlös främling i
tiden, när han midt i de lifsmyllrande
metropoler, där han dock ofta nog nödgas lefva,
förmår uppfatta människosorlet som en
tongång i hela den allsmäktiga musik, som
strömmar emot honom från himmel och jord. Ty
fast han ej får förakta något, känner han
sig skyldig afvakta de sällsynta ögonblick,
då allt han förnimmer är helt sig själf och
därför helt sinnebild, de heliga pauser, då
äfven det fattigaste af avenyernas millioner
ögon är som en ljusgnista i de oändliga
solsystemen.
När vi se utöfver kulturländernas
litteraturer för att uppsöka den gestalt, som
vackrast representerar en diktartyp som denna,
stanna våra blickar snart vid Stephane
Mal]armé, i lifvet en förkättrad och
omdebatterad excentriker, efter döden välsignad
och hyllad af en något reducerad och mera
tystlåten publik, numera ett oantastligt namn
i den franska diktens historia.
Släkten Mallarmé uppvisar en lång rad
af högtstående ämbetsmän, som på lediga
stunder äfven sysslade med belletristik och
då och då lara skymta i antikvariska
kataloger med något alster af gammalsirlig
dilettantism. Med Stephane, som föddes i Paris
den 18 mars 1842, kom först den all
vars-bittra protesten gentemot detta myckna
opersonliga tillfällighetsskrifveri. Han upp
fostrades på en förnäm anstalt i Auteuil
och reste vid tjugo års ålder till England
för att lara sig språket. Återkommen från
denna utomlandsvistelse, som blef af
utomordentlig betydelse för hans senare
framträdande, blef han anställd som
universitetslärare i engelska. Ett par läroböcker
upptagas i förteckningen öfver hans verk. Som
ett intermezzo i hans pedagogiska
verksamhet kommo åren 1874—1875, då han
nästan fullkomligt ensam redigerade La
derniere Mode, en tidning som säges
innehålla allehanda utsökta smakanvisningar för
mondänt folk, som där få veta både huru
de skola tänka om sista premiären och
huru de skola komponera sina menyer.
Redan ganska tidigt hade han börjat skrifva
vers, och som hans mästare efterträdde
Béranger, de Lisle och Baudelaire hvar-
andra i rask detronisering. Den sistnämndes
höstlikt nyanserade diktning har påvisligen
mest färgat från sig i hans temperament,
sådant det till en början tedde sig i de
poesier han nu begynte offentliggöra i
parisiska revyer och publikationer. Men hans
rykte hade, äfven när han fullbordat några
af sina mest lysande diktskapelser, sådana
som den från början för Coquelin skrifna
monologen Lapres-midi d’un faune, ej
trängt ut öfver det skrifvande Paris.
Berömmelsen kom först, när J.-K. Huysmans
utgaf sin sällsamma roman A Re bour s, där
Stephane Mallarmé genom Fontenays
litteraturkräsne enstöring får en högstämd eloge.
Hela det nyhetshungriga Paris stafvade sig
mödosamt genom de där anförda stroferna
om spegeln, tog reda på deras författares
privatlif och läste med tragikomiska
axelryckningar på nytt de senare så beundrade
raderna:
O miroir!
Eau froide par 1’ennui dans ton cadre gelée
Que de fois et pendant des heures, désolée
Des songes et cherchant mes souvenirs qui sont
Comme des feuilles, sous ta glace au trou pro fond,
Je m’apparus en toi comme une ombre lointaine
Mais, horreur! des soirs, dans ta sévére fontaine
J’ai de mon réve épars connu la nudité.
Mot den man som skrifvit denna
egendomligt gripande utgjutelse vändes i ett nu
många blickar från Europas alla horn,
lyx-tidskrifterna bådo honom om bidrag, och
parodisternas pennor dansade af tacksamhet.
För Stephane Mallarmé var denna plötsliga
uppmärksamhet säkerligen mest besvärande,
och möjligen är det som en frestande
reaktion mot snobbismens grunda förståelse,
som han från denna tid drifver sin
konstnärliga själfrådighet så långt, att han snart
börjar tillämpa en egen syntax och
dikte-riskt förbinder idéerna enligt hemliga metoder.
För en utländing blir det härigenom så
godt som omöjligt att utan de särskilda
nycklar, han själf lämnade i sina berömda
muntliga förklaringar, söka dechiffrera hans
diktning från de sista lefnadsåren. Diktarens
hem i Rue de Rome blef emellertid nu en
ansedd samlingsplats för Paris’ lyriska och
kritiska ungdom. Hela den nya generationen
kom och gick på hans tisdagsmottagningar.
Hit kom Henri de Régnier, hvars
aristokratiska konstnärshand skurit poem lika
kostbara som vissa kaméer, där stora
företeelser afbildas 1 små symboler, hit kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
