Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Stéphane Mallarmé. Af Anders Österling. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
ANDERS ÖSTERLING.
tidigare period. Denna samling jämte hans
1897 utgifna essayer, programartiklar,
meditationer och sentenser Divagations äro hans
enda för egentlig publik afsedda verk.
Hans samlade poesier finnas i en efter
manuskriptet fotograferad edition och kosta
100 francs.
Det som gör Stephane Mallarmé så
fängslande, är hans suveräna upphöjdhet
öfver hvad man kallar realiterna. För honom
existera inga vedertagna namn på
företeelserna. De ha i det dagliga bruket mist
sin symboliskt betecknande kraft, och hans
maktmedvetna hjärna vill därför skapa nya
och därigenom återställa deras jungfruliga
ursprunglighet. Sedda i belysningen af
denna demoniska konstnärsåskådning blifva
hans verser något annat än blott och bart
ett tjusande spel af gåtfulla ordfogningar.
Ofta är det under läsningen af Stephane
Mallarmé, som ginge man i en ny värld.
Denna värld ligger i ett luftstreck, där
dagrarna fantastiskt och egenmäktigt förmå
ombilda proportionerna, och där i oupphörliga
metamorfoser den ena färgfina slöjan efter
den andra afklädes synerna. Därför blifva
de ej nakna och frusna. Oanade skönheter
framglänsa under de gamla exteriörerna,
och hela atmosfären darrar i detta
lifs-lefvande fladder af krusade slöjor, som
förvilla perspektiven med sina mångtydiga
rytmer och former. Hvarje ögonkast och
hvarje andedrag är en ny öfverraskning för
sinnena, förut skygga och motvilliga
hemligheter stiga själfmant fram, och öfver oss
snöa långsamt hvita buketter af doftande
stjärnor. Det är en undrens värld, och
den kan upprullas i en enda strof så
plötslig och berusande som genom anslaget i
Les Fieurs:
Des avalanches d’or du vieil azur au jour
Premier et de la neige éternelle des astres
Jadis tu détachas les grandes calices pour
La terre jeune encore et vierge de désastres.
Så mästrar Stephane Mallarmé sin
världsbild, samlar den i en syntetisk fantasi,
om-tecknar den med geniala elipser och
af-kortningar, sammanprässar den ofta som ett
helt för sig i sonettens fjortonradiga extrakt,
och öfverlämnar den sedan åt oss, sådan
den blifvit under de många behandlingarna,
full af subtila lockelser för dem som vilja
pröfva sin tanke. När Victor Hugo med
häpnad läste dessa första Mallarméska dik-
ter, där många af den moderna tidens mest
förbittrande nervkriser utlösts som hög och
praktfull konst, kunde han endast utbrista:
»Il a donne aux choses un frisson nouveau».
Svårt är att finna en mera lämplig
inledning till Mallarméstudiet än dikten Les
Fenetres. Det är han själf som är afbildad
i den döende, som där släpar sig fram till
sjukhusets fönster för att betrakta aftonen,
för att se solen blöda bland teglen och för
att, befriad från sin ödsliga omgifning af
hvitrappade väggar och tarfliga krucifix,
drömma om guldgalerer, sköna som svanor
och sofvande på en flod af doft och
purpur.
Je fuis et je m’accroche a toutes les croisées,
D’ou Ton tourne 1’épaule a la vie et béni
Dans leur verre, lave d’éternelles rosées,
Que doré le matin chaste de 1’Infini
Je me mire et me vois ånge! et je meurs, et j’aime
— Que la vitre soit 1’art, soit la mysticité —
A renaitre, portant mon réve en diadéme,
Au ciel antérieur ou fleurit la Beauté!
Est-il moyen, 6 Moi qui connais Famertume
D’enfoncer le cristal par le monstre insulté
Et de m’enfuir, avec mes deux ailes sans plume
— Au risque de tomber pendant l’éternité?
Flykt! Anywhere out of the world! Det
är den eviga melodien i Stephane
Mallarmés diktning, bönfallande och besvärjande
i L Azur s dofva nödrop och i Brise Marine
stigande mot hafsmorgonen med matrosernas
sång. Hvarthän? Det är den förtviflan,
som kommer, när skaparkraften sofver och
ögat förfäras af de otillfredställande
omgifningarna, men det är också den stora,
djupa, sunda längtan bort, som äfven kan
fatta den icke troende.
La chair est triste! Helas! et j’ai lu tpus les livres
Fuir! lå-bas fuir! Je sens que des piseaux sont
ivres
d’étre parmi l’écume inconnue et les cieux!
Hvad det kan göras många kostbara
fynd i sådana verser! De äro tunga af
hemligheter, som undgått föregående
människoåldrar och som endast ett barn af vår
tid kunnat uppspåra. Hvad är det för
mystiska ädelstenar som glänsa i det
bibliska dunklet öfver denna sagolika Hérodiade,
där den oantastligas vilda afsky för lifvets
beröringar finner utlopp i så trollska rader
som dessa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
