Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svensk berättarkonst. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
666 FREDRIK BÖÖK.
Berättelsen är typisk för de svaça
sidorna i Melsteds författarlynne. Sinnet för
väsentligheter och proportioner, för själslig
sanning och verklighet fattas honom i hög
grad. Hans konst influeras på ett högst
olyckligt sätt af en grumlig, stundom rent
af virrig reflexion-, själfva den envetna
och icke osympatiska ifvern i hans sätt att
uppfatta ett problem leder honom till
tomma bisarrerier, som, kanske orättvist, bringa
en att tvifla på hans intellektuella
smidighet och skolning. Och likväl blir man
icke alltför sällan slagen af en reflexion
med betydande sanningsinnebörd och
fantasifull formning. Men däremellan,
hvilken mängd af ointressanta och obskura
ting!
Det är, som man häraf kan förstå, ofta
uppslaget i Melsteds noveller som är det
bästa. Så är afgjordt fallet t. ex. i
»Själasörjare», där idén är ganska ny och
effektfull samt skildringen af människorna
ämnad att gå djupare än till en med
drifven observation uppfattad yta och en
psykologisk schablon därinunder. Det är i
detta en beaktansvärd -sträfvan att nå en
vidare och djupare syn än i de alster, som
fylla den redan vända novellistiska
prediko-fjärdingen. Men uppslaget blir det så litet
af, där föres in så mycket likgiltiga ting,
som inte ha med motivet att göra,
människokaraktärerna — såsom framför allt de
båda prästerna och de ordodoxt bekymrade
församlingsborna — förlora allt samband
med reella och verkliga förhållanden, så
att intresset mattas. Allt det väsentliga i
dessa människors känslor inför
kärleksproblemet kommer aldrig fram ; man står där
till slut med exteriörens detaljer utan något
inre band och med en psykologiskt steril
lustspelsafslutning.
Konstnärligt gestaltande kraft, djup och
intuitiv uppfattning af lifskatastrofernas
inre sida — det är hvad som brister. Men
Melsted har dock en sträfvan efter hårdare,
fastare grepp om själarna, som höjer
honom öfver den ytligt själf belåtna
»realistiska» genren till den lidelsefullt allvarliga
konstens höjd. Problemen finnas till för
honom, men han har icke förmått lösa dem.
* *
Den unge lyrikern och novellisten
Gustaf Ullman har i Törd skrifvit sin bästa
och jämnaste prosabok, vittnande om en
mognare och mera sammanhållen
berättarteknik än den i novellsamlingen »Ungt
folk» samt om en starkare puls och större
konstnärsglädje än hvad den litet tunga
och mödosamma berättelsen »Fast mark»
gaf intryck af.
Titelnovellen kallas en pojkhistoria och
är försedd med ett inledningsbref till
läsaren, där författaren bekänner sig ha en
praktisk tendens med sitt arbete, nämligen
den att visa de ödesdigra följder, som
hårdheten, den kroppsliga och andliga
misshandeln, kan få för ett ömtåligt barnasinne.
Syftet är wackert och behjärtansvärdt,
äfven om det konkreta fallet enligt författarens
eget medgifvande är af allt för
undantags-mässig natur för att ha någon allmännare
räckvidd.
Säkert är emellertid, att historien om
Törd är gripande och sann, fri från all
sentimentalitet och präglad af den blida
mänsklighet, som från början varit Ullmans.
styrka som berättare. Tendens i form af
bitankar på publiken är berättelsen
fullständigt ren från — det är ett af de vackraste
dragen i Ullmans noveller, att allt står för
sin egen skull och att hvarje detalj har
något som jag skulle vilja kalla
rättrådighetens och saklighetens charme. Hans
mänskoskildring lyckas icke alltid gå så
oerhördt djupt, men i ersättning förryckes icke
totalintrycket af en ytlig lust att nå effekt
genom en oftast satirisk förenkling. Äfven
om själsproblemen icke alltid få en
konstnärlig lösning hos Ullman, så stå de
åtminstone öppna och icke vanställda af en
yttre, skematisk facit. Man kan t. ex. icke
säga, att han förmått ge oss en alldeles
klar inblick i Tords lif, dess hvarför och
huru, men man är säker på att ingenting
falskt eller godtyckligt kommit med för
skens skull; det som finnes, är äkta. —
Stämningen öfver lifvet på
uppfostringsanstalten, med sina åskmoln af beklämning
och korta andedrag af bråd och barnsligt
bekymmersfri glädje, är utmärkt återgifven.
Det är rätt mycket samma stämning,
som går igen i de kortare skisserna, hvaraf
några från beväringslifvet. Det är hos
Ullman nästan alltid en skygg och litet
hjälplös naturs passionshistoria som utgör
motivet, men det är mera sällan han ger
det en humoristisk eller i hvarje fall
opatetisk vändning, som i ett par af dessa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
