Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ernst Josephson. Några minnesord af Klas Fåhræus. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
KLAS FÅHRÆUS
hetssynder i förhållande till den svenska
konsten äro historiskt bekanta.
Från Rom anländ till Paris gjorde
han under den i midten på 8o-talet
bland de unga svenska målarna jäsande
frihetsrörelsen snart samma verkan som
en lunta i ett krutmagasin. Med sina
(1884) i »Dagens Nyheter» kungjorda
brandbref gaf han sina kamrater
stridens lösen, på samma gång han
offentligt framträdde som upprorets chef. Den
närmaste följden var, att akademiska
kritiker brukade hans verk, då de
hemma utställdes, till skottaflor för sina pilar.
Med Renholms porträtt hade han
först vunnit framgång i Paris. Men snart
mötte banbrytaren där ett icke bättre
mottagande än i hemlandet. Då på
»salongen» hans »Spanska smeder»
refuserades, hade han den djärfheten att
nästa år oförändrade återsända dem till
en jury, som förtörnad antecknade honom
på listan öfver »de farliga». Tillkom
sedan det publika nederlaget med
»Strömkarlen» och den från opartisk
synpunkt obegripliga refuseringen af fru
Geijerstams porträtt, så råkade
Josephsons vulkaniska natur i en oro, som
redan på afstånd bådade ondt.
Söker man nu efteråt de inre,
andligt bidragande orsakerna till
nedbrytningen af konstnärens jättekrafter, så
uppdagar man en bristande jämnvikt.
Men fastän man velat göra det troligt,
anser jag icke, att detta balansfel närmast
yppades i det för en konstnär ofta
prekära förhållandet mellan hans fantasi och
bon sens. Ty om Josephson liksom alla
romantiker hade något af en Don Quixote,
så var han icke heller utan några af de
motvägande gemytets egenskaper, som
känneteckna en Sancho Panza.
Felet låg, synes det mig, snarare i
ett öfvermätt än i en brist. Jag menar
närmast det öfversvall af sinnesrörelser,
som ofta inbördes kämpade i detta
Ajax-bröst. Ernst Josephson hade för mycket
blod. För mycket krut i nerverna. Hans
temperament var alltför explosivt. Det
hade ju krafts en hjässa af stål för att
hålla så många lidelsefullt upproriska
element under viljans samling, karaktärens
herravälde.
På en gång blyg och stolt —
utmanande och vek — godmodig och snar
till uppbrusande vrede — full af
arbets-ifver och med njutningslystna sinnen —
en blodfull romantiker i ett borgerligt
tidehvarf — en konstnär med en klassisk
smak inkastad i en naturalistisk rörelse
— drefs han af sitt lynne lika så väl
som af förhållandenas makt in i en ojämn
strid, där han likt en naken berserk väl
utdelade väldiga hugg, men med sin
inre blödighet lika grymt särades af de
stygn, han från alla sidor erhöll tillbaka.
Tillkom till dessa jäsningsämnen
slitningar med trosförvanter, hos hvilka denna
hänsynslösa genombrottsnatur, som i
första rummet kände sig som världsborgare,
icke alltid stod väl till boks; vidare ett
växande ekonomiskt betryck; samt sist
den fysiska sjukdom, hvilken — som
man antager — småningom undergräfde
en konstitution, hvarmed Josephson i
känslan af dess jättekrafter i alla väder
sorglöst slösade — så blef spänningen
honom till slut för stark.
Den med yttre och inre svårigheter
kämpande mannen drog sig tillbaka från
sina kamrater i Paris, uppsökande
ensligheten i Bretagne. Han utträdde till sist
ur det af honom själf stiftade
»Konstnärsförbundet», då han med orätt fruktade,
att det sackade af från den angifna
kursen. Till räddning från en växande
melankoli, som hans dukar från denna tid
bevittna, försjönk han allt djupare i
svärmerier, hängifvande sig åt spiritistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
