Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ernst Josephson. Några minnesord af Klas Fåhræus. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST JOSEPHSON 17
Knappt hade den beställsamme
redaktören sjunkit tillbaka i högsätet, förrän
Josephson, som mörknande afhört talet,
likt ett åskväder reste sig från den nedre
ändan af bordet, klingande i glaset och
ej utan ett hotande kvalm i rösten
yttrade: — »Efter det i afton tyckes vara
meningen, att vi samt och synnerligen
skola dricka för våra välgörare, så skall
jag be att å min sida få föreslå en skål
för prenumeranterna på stadens utmärkta
tidning — »Den Hederliga Frihetenh
Men om Josephson sålunda kunde
vara hårdhändt nog mot öfverrnodet och
dräpande i sin kritik af en anspråksfull
ihålighet, så hade han för den naturliga
svagheten den ömmaste täkt. Och
öfverhufvud öppnade han frimodigt för
allting godt och skönt i lifvet en
okonstlad brodersfamn.
Äfven då han syntes den lustigaste
bland de lustiga officianterna vid
»Hemmets altare» (se Rimbrefvet till Spada),
dolde han för öfrigt bakom den
gungande gardinen ett djupt och obotligt
vemod. Ett vemod som i sällskapslifvet
midt under rabelaiska tirader kunde
frambryta i en vek blick, som bad någon
ömtålig natur om pardon. Ett vemod,
som i enrum gaf sig luft i de
diktblommor, som framsprungo ur en het, af inre
tårar fuktad jordmån. Jag tänker på de
efter konstnärens sjukdom under namn
af »Svarta och Gula Rosor» utgifna dikter,
som med sitt värmande och impulsiva
flöde gjort Josephsons skaldekonst
afhållen. — Hans melankoli var dock ej
af det grafmörka slag, som synes ha
betungat hans stamfrände Oscar Levertin.
Snarare ett västerländskt vemod. En
saknad efter ett eller annat ideal, som
lifvet icke fyllt. Dock — om hjärtats
djupare angelägenheter teg Josephson
äfven för sina närmaste.
Var sålunda Josephsons känslolif rikt,
Ord och Bild, i6:e årg.
så var ock, hvad jag skulle vilja kalla
det transcendenta i hans intellektuella
person det ej mindre. Det fanns i honom
gry till flera människor, man kunde säga
flera raser. Han förband liksom af en
inre klarsyn judiska, syd-ariska och
nordiska element till en ofta odladt vis
lefnadsfilosofi, hvilken med en
förvånande frihet sammansmälte något som var
judiskt med något som var kristet och
något som var hedniskt. Och tör man
med fog säga, att hans art att
andligt »tagas» med lifvet ej sällan
öppnade en oförmodad tjärrblick öfver en
vidgad humanitet.
* *
Äfven under sin brutna tid förblef
han, de sällsynta gånger han lämnade
sina rum för att göra något besök i en
sluten krets, en glädjespridare. I sin
krafts dagar hade han med sin på en
gång poetiska, musikaliska och
dramatiska begåfning varit en oöfverträfTad
Bell-manssångare. Och ännu på senare tider,
då han med en mattad röst och försvagad
artikulering föredrog sina visor, stodo
honom så talande åtbörder till buds, att
bilden af hans framställning stundom
outplånligt inbrändes i de närvarandes
minne, vare sig han med utsträckta armar
företrädde Plutos skugga öller i
dansmästare Mollbergs person steg uppå tå
inför Ullas behag.
Men nog af det lekfulla i dessa
minnesord, ehuru i Josephsons öde sorg
och glädje så växlade, att man icke
rätt kan beskrifva honom utan att med
malört blanda vinet.
Ett svårt lidande var ju för honom
de 18 år, då han dold för världen och,
förutom af sina närmaste, hågkommen
blott af några lätt räknade vänner,
långsamt aftynade i ett hem, där han
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
