Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ernst Josephson. Några minnesord af Klas Fåhræus. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 KLAS FÅHRÆUS
trofast omhuldades. Under sjukdomens
första mer akuta stadium hade konstnären
sökt i konturer, dragna med en
bläckpenna, återgifva sina inre syner.
Teckningar, som han på sitt dåvarande ännu
oklara stadium på spiritistiskt vis utförde
halfblundande, i akt och mening att
inspirationen så skulle mera ostörd komma
till heders — hvaraf då äfven deras
egenheter, förtjänster som brister, mera
inly-sande förstås.
Längre fram, med ett klarare hufvud
men en svagare hand, ur stånd att ens
i denna mån fullfölja sin forna konst,
fördref han tiden med kompositioner
vid pianot eller med att för sin
omgifning föreläsa sin älsklingsskald
Shakespeare. Och medan, vid lätta töcken,
snillets sol än i nedergången förklarade
en personlighet, hvars storslagna
grundläggning man i konturerna skönjde,
äfven då lifssafven ej längre tillräckte
för att mättadt fylla dem — så
betalade han under denna långa pröfvotid sitt
ödes gäld till naturen med en mildt
stoisk fattning.
Äfven då det uppenbart led mot
slutet, och hans, af tillskyndande
sjukdomar hårdt ansatta, konstitution redan
stämplats med en Jobs prägel, kväfde
han sina suckar.
»Du klagar, men du klagar dumt!»
voro de sista ord en vid dödsbädden
besökande vän hörde honom med en
slocknande röst ännu kväda för sig själf.
Sorgen, som länge så hårdhändt skött
om skrufven till det hjärtas strängar, han
en gång liknade vid en cello, hade
vridit till med än ett tag. — Krafter, som
med sin jättestyrka ofta gäckat
läkarkonsten förutsägelser, hade kämpat ut. —
Som en äkta, helgjuten man hade Ernst
Josephson lefvat. — Så, trogen sig själf
in i det sista, äfven dog han.
För vännerna till den bortgångnes
person blir det ju kärast, att sedan han
afkastat den sjukdomens larv, som så
länge vanställande fängslat honom,
minnas den gamle »Joseph», som han
fullgången framstår i sin första mannaålders
af Hasselbergs byst så pittoreskt
återgifna, drag:
En lifslustig konstnär, som blandade
sitt blod på paletten. — En sydländsk
gestalt med något af satyren i sina
former och en glimt af dynamitarden i sin
blick. — En flammande hjältevilja, som
innerst drogs med en blödig nerv. —
Och sist ett svärmande lynne, som bröt
sig mot ett vemodigt hjärta.
Hvad han i konsten utfört är väl
endast en bråkdel af de möjligheter, som
grodde i hans mångsidigt skapande geni.
Faktiskt är det dock nog för att
tillförsäkra honom en central ställning som
banbrytare i den nordiska
nyrenässan-sen. I det nittonde seklets europeiska
konst framstår han som en af de få
kolorister, som uppehålla sin rang i det
pröfvande grannskapet af den italienska
och holländska renässansens stormästare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
