Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 PER HALLSTRÖM
sorger. Nu skötte de på ledig tid
sina egendomar med medelgod
duktighet och utan jäktande täflan. De. voro
också så goda vänner, som de med
dessa förutsättningar borde vara.
Intill tidpunkten för denna berättelse
hade dem emellan blott utvecklats en
rivalitet, där den ena icke med jämnmod
gaf den andra plats bredvid sig. Det
var i fråga om de trafvare, som om
vintrarna drogo deras enspännarslädar
mot samma mål, traktens slag i slag på
hvarandra följande sällskapsnöjen.
leke heller här låg missunnsamhet
eller egoism till grund. Det var icke för
egen räkning man väntade priset, det
var för hästarnas.
Människonaturen är sådan, att där
starka känslor för en annan komma med
i spelet, där önskar man att föremålet
skall lysa, äfven om det skulle bringa
litet förödmjukelse öfver den man eljes
unnar allt godt. De blidaste mödrar
kunna bli äregiriga för sina barn och
sky då icke en smula intrig för att göra
dem gällande, äfven på bekostnad af
sina bästa väninnors. Så var det äfven
med de båda kusinerna och deras raska
hästar; möjlighet till en konflikt förelåg.
Men det är på tiden att för
klarhetens skull skilja alla dessa parter åt.
Baronerna hette Karl och Gustaf,
djuren Hektor och van Houten. Det
är af vikt att icke sammanblanda de
fyra, och man bör därför hålla i minnet,
att Hektor var brun och tillhörde den
förstnämnda, medan Gustafs häst hade
en egendomlig färg af choklad med
något mjölk i — däraf namnet. Den
kunde i vissa belysningar se nästan
gredelin ut och var sålunda ingen
ögonfröjd. Men det var ett alltigenom
respektabelt djur af lika god kroppsbyggnad
och inre egenskaper som det andra.
Ty äfven de båda hästarna voro
hvarandra jämngoda, och i länets täflingar
hade de växelvis hemfört första pris,
berqende på bättre disposition för
tillfället, men icke på ihållande
öfverlägsenhet. Ägarne hade då godmodigt
lyckönskat hvarann vid champagnen på
middagen, men med ett förklenande
yt-rande om drycken och ett tyst beslut
att ta revanche. Äfven eljes hade
rivaliten bredt en skugga af skiljemur
dem emellan. Van Houtens herre, som
måste hålla det chokladbruna i ära, hade
därigenom bragts att skylta med en viss
fördomsfrihet i äfven annat än hästfärger
och väckte därför hos äldre
ståndskamrater en del betänksamhet. Äfven
när han hade herrmiddag, kunde han
inställa den hj ärte varma bänkningen kring
smörgåsbordet och låta Andersson gå
omkring och bjuda små moderna assietter
på bricka. Vid likören efteråt hände
det, att han i gladt lättsinne gick in på
att diskutera politiska förändringar, som
han borde ha dömt ohörda. Gästerna
stodo litet stelt böjda och ljustrade
sar-deller och oliver med de alltför små
silfvergafflarna, sökte hålla sig ryggen
fri, smakade, åto och sväljde och gjorde
rättvisa åt hvad som bjöds. Men när
de andliga nyheterna kommo, sväljde
de icke längre, ty det stockade sig en
smula i halsen, och ansiktsfärgen blef
mörk som gammal bourgogne. Någon
egentlig skandal hade det emellertid
aldrig blifvit till, och baron Gustaf var
fortfarande omtyckt, ehuru man litet
hvarstans var böjd för att anse »van
Houten» i längden mindre solid än
med-täflaren.
Så kom det ett annat område till,
där de båda vännernas känslor löpte
fara att stöta hop. De förälskade sig
i samma unga dam, som hette Ebba
och bodde i ett slott vid ena hörnet af
sjön, ungefär lika långt från båda.
Hon ansågs allmänt vara vacker och
var själf för väluppfostrad att ha annan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
