Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET EVIGT MANLIGA
23
dag, där han var med, blef så varm
och förtjust af trefnaden, att han genast
bjöd alla närvarande hem till sig på
Norrbo dagen efteråt, för att man icke
skulle glömma bort hvarandra, kom vid
kaffet och famnade om de unga
baronerna med koppen i högra handen och
fatet i vänstra och framförde sitt ärende.
Han älskade ungt folk och gamla namn,
och ingen hade hjärta och mod att
säga nej med en sådan dubbel fara i
ryggen, utan trängde sig ömt intill hans
stärkbröst.
»Käre Karl», sade han, »i all
enkelhet, som vanligt hos en gammal farbror
och ungkarl en skräck och varnagel, ha
ha ha! Inga förhinder. Jag vet en som
inte kommer med, om inte du kommer.
Kan du gissa hvem, din skälm?»
Karl hade nyss hört kusinen på
ordagrannt samma uppfordran ge ett
undvikande svar, hvilket upptagits som en
ovanlig rolighet. Han hade blifvit en
smula retad däröfver och klappade
därför inbjudaren så hjärtligt mellan
skuldrorna, att han hörde porslinet skallra
och kände den varma drycken rinna ned
utefter sig.
»Troligen Gösta», sade han med den
kyligaste sidoblick, som ännu förekommit
mellan de båda männen.
Brukspatronen slog till ett ännu
bullersammare skratt.
»Gösta! Ha ha ha. Hör du, hvad
han säger, Gösta?»
Men när han såg båda framför sig,
stelnade han inför deras miner och blef
innerligt ledsen öfver den tanke som nu
först trängde sig på honom, att två så
präktiga, välställda och hjärtegoda gossar,
dem han sett växa upp, skulle kunna
mötas af något obehagligt.
»Hm, hm», sade han. »Du kommer,
inte sant? Det skall bli så trefligt och
bra. Allt hvad en gammal ungkarl kan
bjuda på. ...»
Här blef han förlägen igen och ännu
mer, när han upptäckte hvad som händt
med kaffet. Han tog upp sin näsduk
som han ömsom fnös i och ömsom
torkade af fläcken med, och drog sig sedan
tillbaka till rökrummet, ur humör för
kvällen.
Kaptenen kom senare och begärde
med försynt och uppriktigt allvar ett
samtal med båda två inne i ett af
herrrummen under en jakttrofé af några
väldiga älghorn och ett lokattskinn, på hvilket
alla slags vapen voro upphängda.
»Mine herrar», sade han, »jag har
känt er, sedan ni voro så här stora.» —
Och han angaf måttet på väggen tätt
intill ett par pistoler, tvekade, ransakade
sitt minne men kom tillbaka till sin
bestämning. — »Alldeles så här.»
»Det har farbror visst, svarade de,
och de ihågkommo, hur han lärt dem
att jaga och blåst sitt muntra tapto på
jakthorn under deras fönster tidigt i
gryningen. På annat mindre högtidligt
sätt fick icke väckningen ske. Poesien
i det hela stod för dem, den blåa
morgondimman^ den vårdslösa påklädningen
under ängslan att icke hinna ut före
solen, spänningen och glädjen att vara
färdig. Under tiden väntade kaptenen
tåligt och muntert bland hundarna på
gården, som han lugnade med
smekningar. — »Det har farbror visst». —
Och tonfallet var riktigt hjärtligt. *
»Ni ha vuxit under tiden och blifvit
ett par präktiga pojkar. Jag» — och
han drog en liten suck med ordet —
»står där jag stod.»
»Ja, det skulle också ha varit oroande,
om farbror hade kappats med oss», sade
de leende och sågo in i hans vemodiga
blick. »Naturen hade ämnat oss
jämnlånga. »
Kaptenen tog icke upp spörsmålet.
»Jag har kännt fröken Ebba, sedan
hon var så liten», fortsatte han och böjde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
