Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
PER HALLSTRÖM
sig ned för att exakt återfinna måttet,
ett stycke under lodjurssvansen.
Kusinerna logo fortfarande, ehuru de
förstodo, att ett ödesdigert allvar
nalkades. »Hon har inte vuxit så mycket
som vi», skrattade de. Kaptenen
fortsatte enkelt.
»Hon hade de nättaste små klädningar,
när hon kom ned efter frukosten. Jag
kysste hennes hand, liksom grefvinnans,
och blef hennes riddare. Jag plockade
sippor och sådant där till buketter åt
henne, nötter, när den tiden var. Det
var det enda jag kunde göra för henne.
Hon tog emot dem så nätt och värdigt.
Jag är mycket fäst vid henne», tillade han
med en bestämd skakning på hufvudet,
»men er håller jag också af.»
De unga männen blefvo mera rörda
än de ville erkänna för sig själfva, och
visade sin tacksamhet på det lämpligaste
sättet, genom att spara honom ord, som
voro svåra nog att finna riktiga.
»Det är det», sade de. »Farbror har
alltså märkt det. Hvad tusan skall man
göra i vår belägenhet. Vi bära hindra
hvarann och ingen vinner en hästlängd.
Säg oss nu, och vi skola lyda.»
»Det är ingenting annat att göra,
det jag kan se», sade kaptenen trohjärtadt,
»än att en af er får ge sig bort. En
liten resa, till exempel till . . . ja, det
kan vara detsamma, dit där det kan vara
nöjsammast.»
De tuggade förargade sina mustascher.
»En mycket skarpsinnig lösning,
kapten, och en lockande utsikt med nöjet!
Så där mycket ha vi väl hvar på sitt
håll funderat ut. Men hvem skall göra
den lilla trefliga resan på enman hand,
och hvem skall göra den andra?»
Kaptenen blef ledsen öfver att icke
ha tänkt sig djupare in i problemet.
»Det senare», mumlade han, »är nog
gifvet i och med det förra. Men däri,
tillstår jag, ligger en del svårighet, och
nu får jag bära be er förlåta mig, att
jag så här .... Ser ni, jag tänkte på
henne.»
Här måste de le igen. »Det göra
vi också, farbror, och det är därför det
är så svårt.»
Kaptenen såg på dem i förödmjukelse
öfver hur litet han var i stånd att loda
människohjärtan.
»Jaså», sade han. »Ja, visst, ni är
kära ni också, förstås. Det är det som
gör svårigheten. Men», tillade han, med
ett manligt afgörande i tonen,» slut på
det måste det ju ända bli.» Därmed
gick han grubblande, alltför taktfull för
att blanda sig i det rådslag som han
ansåg måste följa.
Något sådant blef emellertid icke af,
ty ingen af de båda herrarna hade panna
att föreslå den andra att offra sig eller
lust att göra det själf. De sågo ett tag
på pistolerna, men mötte genast den
tanke, dessa väckte, med en skakning
på hufvudet: »Nej, sådana tider var
det icke längre!»
Omedelbart därpå svängde de om på
klacken vid ljudet af dansmusik och gingo
att bjuda upp sin dam. Tiden får ge
råd, tänkte de. Kanske händer det i
kväll något afgörande.
Men det gjorde det icke, ty valsade
den ena bäst, var den andra mästare i
polkan, och det tog ut hvartannat. I
sin oro öfver ställningens ohållbarhet
jagade båda upp en vild munterhet och
hade aldrig varit så intagande förr.
Fröken Ebba skrattade, så att hon fick tårar
i ögonen, och fortsatte, tills de voro torra
igen, utan att ha haft tillfälle att höra
det hjärtats gripande tonfall, som genast
skulle ha gjort henne bestämd. Jag är
en ytlig, flärdfull, värdelös varelse, tänkte
hon, och förtjänar ingen af dem. Och
efter så var, gjorde hon sig inga
skrupler att njuta ögonblicket och förtrolla
hur många som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
