Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET EVIGT MANLIGA 27
Vännen blygdes nu själf öfver sitt
utbrott.
»Det är ett präktigt djur», sade han,
»som du har heder af. Men det har
ett fel. Det är tydligen alldeles lika bra
som mitt. På det här viset, när vi alla
fyra lägga i allt hvad som finns i oss,
blir det intet resultat.»
En plötslig ingifvelse slog ned i honom,
och han fortsatte:
»Nu blir det tvärtom, och den som
kommer sist till målet vinner.»
Baron Gustaf berördes obehagligt af
den fälla han anade inunder det
oöfverskådliga förslaget.
»Hvad vore det för mening i det»,
invände han.
»Förstår du inte. Det fanns på vår
tid i fysiken något som kallades krafternas
parallogram ett fördömdt påhitt för resten,
men nu begriper jag det. Jag och Hektor,
du och din choklad äro tydligen
jämnstarka, om vi hålla ihop två och två.
Men låt någonting dra åt sidan i dig och
mig, där är parallellogrammen färdig, och
ingen vet, hvad som kommer ut ur den.
En skall ha lyckan, men en skall ha
äran. Det skall gå hederligt till, och vi
känna hvarann nog för att våga profvet.
Gör så godt du kan under betingelserna,
jag skall göra detsamma. Hästarna göra
nog sitt; dem känna vi.»
Baron Gustaf blef så tankfull som han
inte varit sedan sin sista examen.
»Det blir ett litet helvete för oss båda
två», sade han. »Sitta och önska
motsatta saker och slitas hit och dit! Det
är det värsta man kan råka in i. Och
som du anmärkt, ingen vet, hvad som
kan komma ut ur det. Men det är på
tiden, att det här blir afgjordt. Jag går
in på villkoret.»
Men innan han satte sig i, tog han
af handsken för att kunna klappa Van
Houten riktigt sveklöst och hjärtligt, ställ-
de vsig midt framför hufvudet på honom
och sökte fånga hans blick. Var ärlig,
gossen min, var ärlig! Det kommer man
längst med, tänkte han. Hästen sökte
visa sin förståelse och sina uppsåts
renhet, men som hans ögon lågo likadant
som på alla andra hästar, kunde han icke
få mer än ett i sänder vändt mot
husbonden och äfven detta skyggt och
undvikande. Gösta stirrade på de stora blanka
och mörka kloten, som speglade måne
och stjärnor med sitt sorgsna och milda
uttryck, och han hämtade ingen styrka
utan frös till i en förnimmelse af hur
mycket okändt som gömdes i själarnas
djup. Det vore mindre kusligt med en
vak, tänkte han, och han höll på att
alldeles glömma sig kvar, tills vännen
manade på.
»Låt gå då», sade han kort och gjorde
sig i ordning.
När de svängde sina piskor i täkt till
räkningen, kom ingen af dem ihåg något
annat, än hvad de hade för händer, och
de skälfde smått liksom djuren i ifver
att komma i väg och hinna först.
Lyst-ringen ljöd, och det bar ut öfver isen,
muntert, pilsnabbt i fullkomlig jämnbredd.
Månen kastade nu skuggorna framför, som
gledo ljudlöst bredvid hvarann. Det blef
något oändligt eggande i detta. Det var
som om de själfva stått stilla och sett
på en löpning, i hvilken de icke kunde
ingripa, men där de satt in allt hvad de
ägde på de täflande. Men helt mekaniskt,
utan att följa med hvad de gjorde, skötte
de sina kuskplikter efter bästa förmåga.
Det var lika roligt som förut, och när
de ryckte upp sig till medvetande att de
själfva voro med om att flyga fram, njöto
de af färden och ljudet och af att se
stränderna nysta tillbaka i motsatt
riktning mot sist. Den här gången skall det
gå, tänkte de. Hurra Hektor, hurra van
Houten, sträck ut, sträck ut! Och de
gåfvo sig till att hojta och ropa i allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
