Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 PER HALLSTRÖM
det sjungande och klirrande och
öfverdådigt lössläppta. Deras samveten voro
lätta och starka, de hade icke en tanke
på insatsen, endast på kampen.
Så fortgick det, ända tills de nått
midten af banan. De båda skugghästarna
på isen ilade blåa framför dem, så
fullkomligt i jämnbredd, att det var som om
de selats ihop, och ställningen dem
emellan icke kunde förändras med
människomakt. De båda verkliga trafvarna
bakom fnöso otåligt i samma insikt, men gjorde
ända sin plikt så som deras hjärnor fattat
den och satte i sina skarpskodda hofvar,
så att det hven af uppsparkade splittror
och snö. Baron Karl satt och glödde af
harm och spänning.
»Är det då förgjordt i natt», fräste
han, »skall det då aldrig bli klart, att
min häst går tusen gånger utanpå det
där blåa spöket? Han har ingen
ambition, jag förstår mig inte på honom. Det
är hans förbannade skyldighet att hinna
först, det är han född och tränad till, och
han skulle skämmas öronen af sig, om de
voro dubbelt så långa. Om det vore
jag, om det vore jag!» — Och han
hviss-lade och skrek, glömsk af allt hvad som
anstod den högtidliga stunden, och sökte
samla hela sin energi till att på något
ockult sätt öfvergå i djuret, medan han
ansträngde sin yttersta konst för att rätt
sköta det som berodde på honom.
Göstas tankar hade ungefär samma
utgångspunkt: Skall det bli förgäfves den
här gången också? Men därmed kom han
in på annat spår: Hvad skola vi då ta
oss till? I längden blir detta outhärdligt.
Om jag bära kunde komma en
handsbredd före! Och han tittade upp för att
se, hur långt det kunde vara kvar.
Då fick han se slottet tämligen nära
på höjden, som ännu lyste ur många
fönster och däribland den tillbeddas. Skall
jag kunna gå miste om henne, tänkte han.
I och med detsamma kom han ihåg
den galna uppgörelsen. Det är ju
tvärtom. Om jag vinner, förlorar jag, och om
jag förlorar . . .
Där svindlade hans hufvud till, och
van Houten, vännen, stjärnorna,
alltsammans blef till ett töcken. — Blir det
inte klart nu, är det att göra om och
om. Man kan dock väl inte i evighet
hålla på och köra på is — i så pass
kyla till! Hvad skall jag göra? Men när
han såg igen, fann han, att det redan var
gjordt. Öfvergifven af sin herre för ett
ögonblick, hade van Houtens skugga
sackat en hel hästlängd efter Hektors;
själf arbetade han oförtrutet som förut,
men det var bitter förebråelse i hans
bak-åtlagda öron.
Nu greps baron Gösta af den stridaste
ström af känslor, han ännu pröfvat på.
Han var plötsligt trött och nöjd öfver
att vara trött, och öfver att allt var
afgjordt, ty det förstod han att det var,
hvad han ännu kunde hitta på att göra.
Han var skamsen och förargad för van
Houtens räkning och äfven för sin egen,
i mer än hvad som rörde husbondeskapet.
Han var lycklig öfver det som nu
väntade honom men kände sig icke berättigad
att hänge sig åt lyckan ännu, om han
någonsin skulle bli det fullt. Nederlaget
måste göras så ringa som möjligt, och
han fick försöka att göra allt hvad han
kunde för detta.
Men det hjälpte föga, ty han var icke
längre en hel människa, och en sådan
krafs äfven vid en kapplöpning. Det han
rådde med förvärrade bära saken, och
det var som ett ohjälpligt förödmjukadt,
ohjälpligt chokladfärgadt djur van
Houten slog sin nos emot tårpilarnas
hängande kvistar vid målet.
Där stod baron Karl, leende, glad,
sorglös och öfversiggifven.
»Ser du», sade han, »ser du? Hvad
är det jag alltid har sagt? Jag vann till
sist, vann till sist.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
