Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Det evigt manliga. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET EVIGT MANLIGA 29
Men när han såg kusinens ansikte i
månljuset med dess underligt
sammansatta min, kom han ihåg att därmed var
det icke slut, och hans egen föll ett
ögonblick.
Blott ett ögonblick dock, ty dels var
hans inre så fullt af komprimerad fröjd
öfver segern, att den måste tränga sig
ut och lysa på utsidan, dels satte han
sig genast in i motståndarens något
brydsamma ställning och skyndade taktfullt
att lugna honom i afseende på allt
missförstånd å hans sida. Han höjde piskan
till en kuskmässig hälsning.
»Ave Cæsar», sade han, »den
olycklige friaren hälsar den lycklige och önskar
honom lycka. Helt uppriktigt, om också
inte gladt. Jag glömde alldeles bort allt
annat än det jag höll på med. Du kom
ihåg, tycks det, och det är inte ditt fel.
Mera har jag ända inte lust att tala om
den saken. Farväl för i kväll, och du
kan gärna sofva lycklig och lugn, ty nu
är det jag som far till, ja hvart var det
kaptenen föreslog.»
Gösta fick rösten grumlig af rörelse:
»Lycklig resa», sade han, »du är min
gamla kära ...»
Men den andre hade redan satt sig
i rörelse, långsamt för att spara hästen
och få tid att tänka. Han såg mycket
grubblande ut, där han fördes bort öfver
isen framåtlutad i skarp svart silhuett.
Hi
Den lycklige segraren blef kvar några
minuter till, tittade uppåt fönstret för
att hämta drömmar där, fann det mörkt
och for hemåt, lika sakta och lika
grubblande också han.
Dagen därpå, när baron Karl begaf
sig till järnvägsstationen, iakttog han från
vägen kusinen, som for öfver sjön för
att börja frieriet. Han såg först vänligt
nog efter honom, ehuru litet vemodigt,
men vid en blick på hästen kom där
något kritiskt dömmande i hans blick,
som höll sig kvar och blef nästan till
munter sinnesro.
»Jag ville ända inte vara han», sade
han, »lika visst som jag skulle velat det,
om han vunnit i första täflingen,
Bedröflig färg på djuret i alla fall! Det gick
också därefter. Nej, där jag satt in mitt,
om det också inte kan tyckas så fasligt
viktigt att vinna, där vill jag vinna ända.
Det må så få kosta hvad det vill.»
Och han rätade upp sig och tänkte
på när han skulle vara hemma igen hos
sin Hektor, som han nu med saknad
lämnat i stallet för att hvila sig efter
gårdagens bedrift.
»När allt kommer omkring, är det
rent af synd om flickan också, att det
inte var mig hon fick», tänkte han, men
bröt genast af för att bibehålla sitt lynne
i så godt skick, som det förtjänade att
vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
