Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur den svenska dramatikens historia. Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
LOTTEN DAHLGREN
månggrenade flöde, tankens ideala lyftning,
känslans hänförelse, betraktelsens skarpblick,
infallets udd, stilens elegans gjorde dessa bref till
ambrosiska gästabud på de bord, där de
utbreddes, — en vällust än i dag för läsaren.
Hvar äro de nu, dessa sibyllinska blad? Till en
del måhända offrade åt lågorna, för resten
kringspridda af och åt alla himlens väder, såsom den
cumeniska sibyllans. Hur hann han med dem
alla? Ty de heta legio. Med en fågels vålnad
— man säger ju att en människa kan hafva en
sådan? — samma kringblickande ögon, samma
strupens och vingens rörlighet om dagen, sof
han om natten litet eller intet; med
näktergalen, som i naturens tystnad helst gjuter sina
toner, strödde han då omkring sig vänskapens,
minnets, saknadens, ömhetens, trohetens. Trött
stack han mot gryningen, där han satt, näbben
under vingen. En morgon — det var den efter
Nordens längsta natt — fann man honom fallen
därifrån, och tog honom upp från golfvet —
död..
Som text till de här meddelade
illustrationerna, framställande den lille
fågel-lätte envoyén i tre olika situationçr
under dygnets lopp, är ofvannämda citat
äfven användbart.
Men låt oss återgå till Börjessons
dramatiska författarskap.
Erik XIV:s framgång hade, som
nämnts, kommit skalden att fälla
anonymitetens mask, och Börjessons namn bars
nu på ryktets vingar öfver landet. De
handräckningar, såväl vid styckets
iscensättning som vid dess publicerande i
bokform, som den unge teaterlitteratören,
hvilken vid denna tid med sitt
folklustspel »Värmlänningarna» själf debuterat
som dramatisk författare, — varit i tillfälle
att lämna sin äldre broder i Apollo,
hade åvägabragt ett personligt
närmande. I det exemplar af sorgespelet »Erik
XIV», som Börjesson förärade sin
hjälpreda, uttrycker han i följande
bombastiska tillegnan sin erkänsla för dennes
tjänster: »Till kungl. Sekreteraren
magister F. A. Dahlgren, hos hvilkens in-
sikt, erfarenhet och smak så väl vid
första anordningen för scenen som sista
gestaltandet i tryck detta dramatiska
arbete står i stor förbindelse — och åt
hvilkens lyckligare stjärnor jag
aningsfullt öfverlåter ledningen af den
fosterländska dramatikens ljusare öden.
Författaren.»
I ett bref, där han ytterligare på det
varmaste tackar sin nyförvärfvade vän
»för de lärda och vänliga mödor» han
haft »både före och efter födelsen med
min Erik», ger han luft åt sin sympati
för den yngres dramatiska författarskap.
»Hur innerligt», skrifver han, »fägnar mig
»Värmlänningarnas» vackra, ja lysande
framgång. Den där provinsen har sin poesi och
sin lycka och ho som befattar sig med den, är
viss om människors tycke. Ack, att jag hade
varit en bland åskådarne! Jag har ett hjärta
för sådant. Min själ ligger lätt i mitt öga eller,
om jag skall säga tvärtom: mitt öga ligger i
min själ. Jag har haft mycket ondt af sådant
där lynne. Nu skulle jag säkerligen haft
mycket godt däraf. Vore jag nu minst 20 år yngre ! f
Ack, du Gud, 20 hela år! Då skulle vi ingå
fostbrödralag och draga ut på vikingatåg och
göra oss ett namn på dramatikens haf och
kuster! Nu har jag dragit mitt långskepp opp på
strand och ställt det i djupa Upplandsleran
igen, där det kommer att ligga tills det
multnar. Men styr ut, unge man, och beskatta
krä-marskutor och vinn länder och vackra ögon
och bry sig ej om hur här knotas och
knorras och rosas i land hemma!»
Angäende den tredje uppgående
stjärnan på dramatikens himmel *
densamma som Brinkman med bitande ironi
kallar Shakespeare II, skrifver Börjesson
i slutet af detta bref:
»Säg mig nu till punkt och pricka hur tit.
fann Engelbrekt? Jag är därpå nyfiken. Säg
allt möjligt godt — det skulle glädje mig
mycket. Ty jag är för liten inom litteraturen att
* Samma år, kort tid efter hvarandra,
uppfördes på kungl, teatern de tre originalstyckena
»Erik XIV» af Börjesson, »Värmlänningarna» af
F. A. Dahlgren och »Engelbrekt och hans
dalkarlar» af August Blanche.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
