- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
43

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur den svenska dramatikens historia. Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ETT BLAD UR DEN SVENSKA DRAMATIKENS HISTORIA 43

den, däri han punkt för punkt bemöter
invektiverna mot teaterstyrelse och
teaterfolk, herr Torsslow i all synnerhet, samt
tar på sig själf skulden för de »lunsiga
blyertsfjäten >.

Den i det stora hela godhjärtade gamle
skalden är ej långsint, detta framgår af
nästa i långt mildare tonart affattade
bref:

»Världen påstår», skrifver han, »att vi poeter
— och jag ville tillägga recensenter — äro ett
irritabelt släkte; nej, låt mig medge: ett
sensibelt. Och det kunde här bli fråga om hvem
som fått sentera det mesta. Men lämnom det!
Jag ber min herre och vän förlåta, om jag
smärtat med mina motanmärkningar. Ett sådant
M. S., som det jag återfick, inger just inga
sympatier. Då jag vid afresan lämnade det i tit.
händer, sådant det då gestaltats på tit. egen
inrådan och med mitt samtycke, trodde jag mig
ej mera behöfva återtaga det för att ytterligare
taga det i betraktande. I sak hade jag ju
medgifvit allt som begärts och det »bongré»? Jag
öfverraskades då af de ytterligare ändringar och
stympningar, som tillkommit — jag kunde ej
tro af tit. hand. Och då jag ännu mindre
kände till kungl, teaterns blyertspenna så — för
att vara uppriktig — förargade dess grof het mig.
Jag trodde den setat i hand på herr Torsslow,
ja, hvad än värre var: på herr Kjellberg,*
under hvilkens korrigerande händer jag en gång
funnit »Solen sjunker». Nu hade jag väl
blifvit kringbasad af händer icke delikatare än
dessa, och det mången gång förr; men ända . ..
Detta till min ursäkt — om den antages och
behöfves!»

Längre fram heter det: »Jag har alltid
ansett mig böra underkasta mitt opus
teaterstyrelsens större sceniska erfarenhet. Herr
protokollssekreteraren har härvid, redan då vi voro
okända, kommit mig till mötes, och jag har alltid
tacksamt erkänt min skuld härför, ytterligare
ådagalagd i det mest förtroendefulla lyssnande
till alla råd, äfven om jag ansett dem icke
oum-bärligen nödvändiga, om också alltid antagliga.
Men med allt detta, så hemställer jag till tit.
såsom själf teaterförfattare, om en sådan kan
anse, att hans arbete, vare sig från början huru
som helst, sämre eller bättre, kan vinna på
stympningar, uteslutningar och ledvridningar,

* Wilhelm Kjellberg, regissör vid kungl,
teatern; sedan äfven benämd intendent 1845 —
1856.

annat än kortheten — och om icke den
dramatiska tanken, helgjutenheten, symmetrin alltid
mer eller mindre måste lida därpå?»

Efter att ha anställt en vidlyftig
till-lämpning af ofvanstående reflektioner på
sitt ifrågavarande teaterstycke, slutar
Börjesson sitt bref med att ytterligare
begära ett råd:

>»Än i denna dag, heter det, och så ofta
jag-tänker på titeln, är jag villrådig, obelåten.
Månne: »Brodersplitet» — »Broderagget» skulle vara
bättre ? Jag ber tit. vara god rådfråga sitt öra
och afgöra tills en gång det (möjligtvis!) kan bli
fråga om affischen.»

Sitt försonliga sinnelag visar
författaren genom att gifva sin korrespondent
följande uppdrag:

»Var god ställ till rätta mellan Torsslow
och mig. Å min sida är allt godt, sedan jag
fått försvara mig, till den följd det förmår.» Och
så tillägger han: »Det är icke herr
protokollsekreteraren som behöfver urskulda
skriftväxlingen, utan jag som med min långtrådiga
tragedi och mitt lättrörda lynne behöfver göra det
— och gör det. Jag innesluter oss båda i
fortfarande omsorger, välvilja och tålamod
tecknande» ete.

Af en likaledes bevarad »kladd»
finner man, att den litteräre rådgifvaren icke
var sen att gripa den till försoning
utsträckta handen. Han söker dessutom
trösta den misshandlade författaren
genom att påvisa, att han hade många
bröder i olyckan.

»Hvad ’das verdammte Streichen’
beträffar», säger han, »hvars obehag herr doktorn
förmodar att jag icke behöft erfara,* så bör jag
dock upplysa, att mina på k. teatern uppförda
tvänne stycken undergått den grymmaste och
grofstrimmigaste räfst af k. teaterns granskande
penna. Och för mig var det så mycket
svårare att smälta, som jag ej kunde trösta mig
med att hafva lidit hvad mina gärningar icke
värda voro. Strykningar måtte vara en
oundviklig yttring af all teatralisk
styrelseverksamhet. De pjeser, som från Tyskland inkomma

* Anspelar på ett senare bref, där
Börjesson uttalar förmodandet att »Värmlänningarnas»
författare »själf aldrig behöft erfara hvad det är
att blifva ut- och nerstruken.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free