Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Järnvattnet i Madrid. Efter Lope Felix de Vega Carpio. Af Karl August Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNVATTNET I MADRID
53
denna näsa, röd och fin,
och unik af allt att döma,
som man borde noga gömma
i fodral som en rubin,
denna hals, så öfverlupen
af behag, men där gunås
nunnedoket med sitt kras
håller kärleken vid strupen,
dessa kullar, där det sväller,
dessa kullar, vid hvars fot
kärlek, då hon rullar klot,
siktar, kastar, slår och fäller
— gjort mig tokig af begär!
TEODORA.
Jesus! Inte mera! Tig!
Tala kärlek — och med mig!
Ser ni inte hvem jag är?
Gud, jag går! Kan detta vara
svaret på min morgonbön?
RISELO.
Ack er hållning är så skön!
Stilla och låt mig förklara.
TEODORA.
Men betänk, hur jag är klädd’
Är ej detta dok tillräckligt?
RISELO.
Jo, kuvertet är förskräckligt!
Men min kärlek är ej rädd,
och den bryter, djärft och käckt,
alla bref, som brytas kunna.
Och jag tillber dig, min nunna,
äfven uti denna dräkt.
TEODORA.
(Herre, huru Du kan fresta!)
Ack hvad ni är elak! Gå,
och er Gud välsigna må!
RISELO.
De, som älska, för det mesta
i välsignadt tillstånd råka.
Och jag brinner med besked.
TEODORA.
Sluta, annars blir jag vred.
RISELO.
Hvarför vredgas? Låt oss språka.
Scen xvi.
de förra, beltran med en bägare vatten.
BELTRAN.
Här är vattnet!
LEONOR.
Låt det stå.
Sätt dig här. Men stilla bära!
BELTRAN.
(sätter sig bredvid henne)
Jag slår ut det, säg?
LEONOR.
Må vara!
Ty nu slåss de två och två.
BELTRAN.
Nå, är tanten arg ännu?
LEONOR.
Hon har redan gått i fällan.
BELTRAN.
Och hur är det oss emellan?
LEONOR.
Just en ljus figur är du!
Såg jag inte dig igen
kurtiserande Luisa?
BELTRAN.
Artig ville jag mig visa
mot din granne och din vän
LEONOR
Du din artighet kan spara.
(Teodora vrider på hufvudet och varseblir
därvid, hur Lisardo och Belisa omfamna hvarandra.)
TEODORA.
Men hvad ser jag! Är det skick?
LISARDO.
Svindel nu igen hon fick.
Och jag stödde henne bära.
TEODORA.
Kors, så snällt!
RISELO.
Var ej för svår
mot de unga. Kanske skåda
vi vid altaret de båda.
TEODORA.
Hennes sjuka jag förstår.
leonor. (till Beltran.)
En sån’ en! Så slug du är!
Och som doktor tar du priset.
BELTRAN.
Var jag bra då på det viset ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
