Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 CARL G. LAURIN
är hufvudtemat. I de franska pjeserna är
det moraliskt att ljuga, i engelsmannens är
det omoraliskt, men bägge öfverensstämma
i att det är det enda gentlemanlika och
justa. Jagandet efter kvickheter är en sport
för både Dumas och Wilde. Den senare
gör visserligen några goda träffar men
bommar för ofta för att kunna kallas en
idealisk sportsman. Man blir nervös på
att så ofta bli lurad. Emellertid har det
ju alltid varit litet ombyte att bläddra i en
engelsk modetidning, då man tittat så länge
i de franska. Men hvad man blir led åt
denna »adoration perpétuelle» af dukes and
marchionesses: Det är gifvet att en lady
kan känna tandvärk och svartsjuka precis
som en vanlig människa, och hvad en Iord
med nackbena och strumpebandsorden
beträffar, kan han med fullt fog instämma med
Shylock och säga: »Om ni kittlar oss kikna
vi icke?» ete, men de få ej beständigt
förekomma på teatern, de böra ibland ge
gästroller i Strix, där behöfvas de. — Hvad
spelet beträffar var herr Svennberg utan
svårighet nummer ett, som den älskvärde
slarfstaken och resonnören viscount Goring.
Herr Svennberg hade här ett naturligt
behag och ett distingeradt utseende, som gaf
honom först alla kort på hand och
slutligen också förskaffade honom Miss Mabel
Chiltern, Londons vackraste flicka, hvars
torra engelska skratt och onaturliga falska
naivitet skulle vara ett godt stycke
skådespeleri, om det vore spel. Herr Personne
verkade och skulle verka skramlande torr
och högelegant. En god typ! — Sir Robert
och lady Chiltern — herr O. Byström och
fröken Lindstedt — voro det lyckliga paret,
som höllo på att tappa bort hvarandra.
Med nöje lägger man märke till fröken
Lindstedts naturliga och behagHga organ, genom
hvilket hon på ett i denna pjes mycket
lyckligt sätt skiljer sig från sin fiende i
pjesen Mrs Chevely, en demimondaine,
som t. o. m. har stöld på sin meritlista.
Fru Personne lyckades ej göra något
slående eller originellt af denna ihåliga
paradroll. Emellertid var hon vacker, och hon
tog sig mycket bra ut i sina smakfulla
toaletter, kontinentala och dyrbara på ett helt
annat sätt än hvad vi i allmänhet äro vana
vid. — — —
Kejsar Wilhelm nekade stadfästa det
»Schillerpris», som man afsett åt Ludvig
Fulda, författaren till »Lifvets maskerad».
Han måste ha ansetts allt för »modern»
och realistisk i sin författareverksamhet. Jag
skulle snarare vilja instämma med den tysk,
som skrifvit, att han tillhör »die
gemässig-te Richtung der Realisten», åtminstone att
döma af »Lifvets maskerad». För att
beskedligt folk ej skola bli för uppskrämda
lägger han fördomsfriheten i munnen på
en f. d. envoyé Max Freiherr von
WTitting-hof, och med dennes och herr Fredriksons
dubbla auktoritet utslungades sedan en del
synpunkter angående »naturliga» barn,
hvilka i munnen på en så rik, förnäm och
repliksäker herre blefvo utan krus godtagna
både på scenen och i salongen. Herr
Fredrikson hade en rättvis framgång, och
fröken Gerda Hiibner, fröken Astri Torseli,
hans dotter, var, kan man säga, alltigenom
naturlig och dessutom så förtjusande, att
man ej förstod, hvarför hennes älskare, unge
Edmund, herr Fröberg, ej blef sängliggande
sjuk af det uppslagna förhållandet, såsom
friherre Max på sin tid blef det, då han
tvangs att bryta förbindelsen med Gerdas
mamma. Men häri låg nog skillnaden
mellan berättigad och oberättigad
utomäkten-skaplig kärlek. Redan i andra akten, då
unge Edmund i en elegant, mörkröd, med
snörmakerier försedd morgonjacka gick
öfver scenen, hade han ett så utprägladt drag
af »Katzenjammer», att man genast förstod
att han ej älskade Gerda tillräckligt. Så
ondt i hufvudet får ej en förstklassig
älskare — på teatern, hur mycket han än
druckit kvällen förut. Herr Fröberg spelade
sin otacksamma roli alltigenom bra. —
Säkert var det författarens och kanske också
något de uppträdandes fel, att Edmunds
föräldrar, det hycklande
geheimeregerings-rådet och hans förtryckta hustru, spelade
sitt skrymteri så understruket som i en
gammal melodram. Det är väl nu bära
på operan eller i operetter man hycklar
genom att läsa upp böner ur bönböcker
och samtidigt vända ut och in på ögonen.
Herr Schnellhorn har naturligtvis också en
liten dansösförbindelse. Författaren nekar
sig ej ens banaliteten att låta henne sända
sin gamle beundrare »en parfymerad
rosafärgad biljett»; nog har väl det »Berlin i
våra dagar», hvarom programmet talar,
följt med sin tid, så att dylika damer skrifva
på violett papper.
Till festföreställningen på Svenska
teatern, då Holger Drachmanns »Gurre», en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
