Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
CARL G. LAURIN
senare tämligen smaklöst ditsatt. Musik
blir ej mer uppskakande ju starkare man
blåser, ju hårdare man dunkar. Detsamma
gäller dramatik. Slutscenen låter det hela
upplösas i en vacker lyrisk dröm. Volmer
glider ledd och buren af Toves drömbild
ut öfver Gurre sjö.
Af den visdom, hvars frukter kunna
glänsa i kronorna af halft aflöfvade träd
och som man väl får anse som det
eftersträfvansvärda slutresultatet af lifvets alla
ljufva kyssar och skarpa hugg, finnes här
föga. Men några vackra blommor äro ej
heller att förakta, och den store lyrikern
har efter vanan ej varit njugg på dem i
detta skådespel. Man känner igen den
Drachmann, som älskar sitt Danmark, sitt
Norden och vänder
Mod Nord sin Sång.
Der vexler Sommer,
og skönne Blommér
de gaar, de kommer
en evig Gång.
Skönare än i dessa rader har Nordens
tjusning sällan tolkats.
Och slutligen hur välgörande har ej
Drachmann varit genom sitt förakt för det
konventionella. Ett af de obehagligaste
»sjukdomstecknen» i våra små, trånga
samhällen är det välvisa häcklandet och
moraliserandet. Särskildt ondgör man sig öfver
och lägger sig i hvarje uttryck för en
starkare erotisk lidelse, om den är förbunden
med någon konflikt. Hvem kan döma, hvar
»felet» ligger i dessa fall?
Hyckleri och dumhet allesamman togo hämd för
obemärkta dar.
Stolta drottning, hvar är nu ditt smycke?
Men se vi, vi ha vårt skillingsstycke
kopparhårdt och blankt i godt förvar!
sjunger Snoilsky i sin hyllningsdikt till
Karo-line Mathilde. Och dessa ord gälla äfven
nu.
leke kan man väl begära, att alla
alltid skola offra åt den klarögda jungfrun
Pallas Atene, visdomens och ordningens
höga gudinna. Det behagar ibland den
stora Afrodite att gjuta gudomligt vanvett
i människornas sinnen, också inför detta
måste vi böja oss i vördnad.
Hur lyckadt har ej Drachmann själf
besvarat alla snusförnuftiga invändningar om
dåligt exempel:
Der leger et Troldtöj ved Nat for vor Dör,
Ait under de hundrede Navne.
Det beder saa mindeligt om Gehör,
saa mindeligt vil det os favne.
Og mangen er kommen i Troldtöjets Vold,
dog bör ej enhver blive bange:
Thi det er kun Färe naar sel v man er Trold,
og det er nok ikke saa månge.
Detta kan äfven citeras gentemot
funderingar om Gurres moraliska halt.
Hornemans musik hade en lyrisk klang,
som ej blef aftonens obetydligaste vinning.
Ja, den var lika vacker som de Sibeliuska
ackord, som ackompagnerade det
Maeter-linckska sagospelet »Pelléas och Melisande»
på samma teater. Detta stycke hör till den
art, om hvars uppsättning fackmännen
alltid komma att tvista. Det förefaller mig
som om ej väsentliga anmärkningar mot
det sätt, hvarpå det här på Svenska
teatern uppsattes, kunde göras. Riktigt bra
blir det aldrig, förr än en verklig
konstnär får ansvaret och hedern af det hela.
Burne Jones har en gång på Lyceum-teatern
i London anordnat en medeltidsmiljö, där
man genom romanska kolonngångar såg
»röda aftonhimlars brand». I en sådan
omgifning skall Pelléas och Melisande
försiggå. Stycket är mycket ojämnt och skulle
mycket vinna på att första och sista tablån
borttoges. Den första verkar rent parodisk,
den sista kastar åskådaren in i något, som
ej hänger ihop med det föregående
Sagodramat slutar här i några psykologiska
funderingar, som förefalla fullt moderna.
Melisande hinner med litet för mycket. Dels
nedkommer hon med ett välskapadt
flickebarn, till äfven den uppmärksammaste
åskådares otroliga häpnad, dels förefaller hon
att dö ett par tre gånger och dör slutligen
riktigt. Något af det obegripliga kom sig
väl af de många uteslutningarna, men
slutscenen har i alla fall de två stora
dramatiska felen att falla ur ramen och verka
förvillande. Lika väl som mycket annat
strukits kunde hela denna scen uteslutas.
Att föreslå ändringar i pjesen och tala om
hur det borde ha varit påminner kanske
något om historiska undersökningar hur det
skulle gått, om Karl XII segrat vid Pultava.
I »Pelléas och Melisande» ligger i alla fall
denna ändringsönskan ovanligt nära till
hands.
Jag har hört ett mycket godt förslag
framställas, att sista tablån skulle vara nästan
identisk med den andra. Goulaud skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>