- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
60

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6o

CARL G. LAURIN

ty intet åldras fortare än kvickheter. Då
jag för tjugu år sedan såg »Minna» på
Dramatiska teatern, var det en i hela mitt lif
unik teaterafton. Det var nämligen det enda
tillfälle, då jag varit med om att hvarken
under pjesen eller efter något aktslut en enda
hand i salen rördes till applåd, och den
spelades i alla fall bra. Undra sedan på
att teaterdirektörer betänka sig två gånger,
innan de taga upp den igen.

Lessings »Minna von Barnhelm»,
lustspel i fem akter, skrefs 1763, samma år
som Preussen efter det sjuåriga kriget slöt
fred bl. a. med Sachsen. Tellheim och
Minna — den preussiske strame officeren
med sin starka hederskänsla och den glada
sachsiskan — sluta här ett äktenskapligt
förbund, symbolistiskt antydande den nya
freden. Hur stycket då tog sig ut kan man
se af de tidstypiska, tyskt förnumstiga små
koppargravyrer, somChodowiecki stack 1768,
då pjesen med stort bifall spelades i
Berlin. Tungfottrampande och omständligt,
betecknar detta skådespel ett stort framsteg
gentemot det som varit, men den tekniska
utbildning, komedien under 1800-talet nått,
gör att man finner ring-motivet tilltrassladt
och hela pjesen stampande på samma ställe.
Originellt blir det väl alltid med en officer,
som slår upp, så fort han får veta att
fästmön är rik.

Iscensättningen var god, ja ibland
ypperlig, med verkliga kunskaper bakom
anordningarna. Spelet var långt ifrån dåligt.
Minna, fröken Lundequist, »aus Sachsen, wo
die schönen Mädchen auf den Bäumen
wachsen», som man skrattande säger i
Tyskland, var mer än tillräckligt tung för att
vara tyska. Hennes figur passar ej här, den
är för stor. Hvilka lispundstunga
kvick-hetef har hon ej att säga! Tellheim —
Palme — gjorde en bra figur, romantisk och
adel med god hållning. Franciska — fröken
Borgström — var både i dräkt och spel
idealisk. Hvad det är roligt med begåfvade
människor! Af värdshusvärden hade herr
Tunelli gjort en typ, och det verkade
klassisk komedi på det rätta sättet, då han
fjantade fram och tillbaka i förstugan.
Ric-caut de la Marliniére — herr Brunius — hade
med framgång ansträngt sig och förtjänade
mention honorable för de franska tiraderna.
Det kom in något aktuellt för den tiden.
Man hör igenom ett hat mot arffienden.
Det gamla skämtet att låta skojare vara

utländingar användes här, liksom Dumas
fils i »Claudes hustru» gör Césarine, denna
äkta franska typ, till tyska och liksom en
procentare blir svensk i en dansk pjes.

På min skoltid läste man »Minna von
Barnhelm», kanske gör man så än. Vore
det ej lämpligt att skolans högre klasser
finge se den? Det vore ej för mycket om
teatrarna delade ut ett par hundra biljetter
till hufvudstadens läroverk. Man behöfde
ju ej lura ynglingarna med att den är något
särskildt skrattretande, men säga dem att
pjesen har alltid sitt värde som länk i
kedjan, och i vår tid med dess bildningsifver
bör Stockholm ej minst genom de
nyssnämnda synnerligen befogade fribiljetterna
kunna visa upp flera fulla hus, då det gäller
den historiskt viktigaste komedien i
Tyskland under 1700-talet.

Med uppförandet af »Kung Lear» hade
Dramatiska teatern kommit med en ny
ansträngning för att göra sig förtjänt om den
klassiska repertoaren, och äfven frånsedt
det glädjande och uppfostrande som ligger
i att få se de stora skådespelen, hvilka
man måste vänja sig till, liksom till all
stor konst, bör det äfven för teatern själf
vara lyftande att få göra ett kraftprof. »Es
wächst der Mensch mit seinen höh’ren
Zwecken», och det är ingen liten uppgift
för en scen att tillfredsställande återge det
drama, som Brandes träffande jämfört med
Michelangelos målningar i Sixtinska
kapellet. »Kung Lear» är en sorgmarsch med
brusande instrumentering, och om också
den moderne åskådaren stötes af många
orimligheter och naiva uppslag, måste äfven
den för arten mest främmande erkänna, att
han här ser glimtar af den mest tragiska
majestätiska skönhet.

Stycket tillkom år 1605, strax efter den
stora katolska krutsammansvärjningen mot
konung Jakob I, och spelades inför denne
monark påföljande år. Mycket går
förloradt, om man ej noga känner texten
förut, och åskans muller hindrar en från att
höra mången replik.

Här om någonsin kan man tala om
hufvudroll. Denna uppbars af herr August
Lindberg, hvilkens energi och entusiasm
för konsten påkallar den största tacksamhet
och respekt. Det är säkert hans förtjänst,
att skådespelet gick så bra som det gjorde.
Det olyckliga maner och den på en gång
löjliga och onaturliga röst, som han antingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free