- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
62

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

62

CARL G. LAURIN

Fot. Atelier Jæger.

HERR AUGUST FALCK.

tjänten. Bägge gömma sig i betjäntens rum.
Här hade ett ridåfall varit af nöden för
tidsbestämningen, men enligt författarens
önskan utfylles scenen genom att man
uppför en danslek, som på ett synnerligen
förtjänstfullt sätt satts i scen och som
utfördes med en realism och en måtta, som
man ej är bortskämd med.

Folket aflägsnar sig. Fröken och
betjänten komma ut. Sedan de nu blifvit
tillfredsställda, slår hatet upp i full låga.
Betjänten föreslår att de skola resa, fröken
skulle stjäla pengar af fadern, och de skulle
hålla hotell i Como. Efter utmärkt väl
spelade scener af ånger och förtviflan
beslutar fröken sig för att resa och hämtar
sin favoritgrönsiska, »den enda lefvande
varelse som håller af mig», säger hon.
Dylika förträffliga smådrag öfverflöda —
pjollrandet med djur har varit ett
degene-rationstecken från kejsar Honorius’
berömda tupp Roma, som han satte mer
värde på än staden med samma namn, till
fröken Julie och hennes vederlikar — men
dessemellan förvillas man af verkliga
orimligheter. — Kokerskan Kristin — fru Sascha
Sjöström — får nu veta hur saken hänger
ihop. Efter en kort och kraftig diskussion,
under hvilken det visar sig att både hon
och Jean äro tjufvar, beslutar hon sig för
att hindra parets flykt. Kristin hade här
några ord om nåden och nådavalet, som
tack vare både författaren och skådespe-

lerskan fingo en alldeles förvånande kraft
och verkan. Detta fanatiska läsardrag,
denna sjukliga syndaångest går igen i allt som
Strindberg skrifvit. Det är detta outrotliga
läsardrag hos honom själf som gör honom
till hädare i verklig mening, ty man kan
blott häda, när man tror.

Grefven återkommer och ringer. Jean,
nyss brutal och /räck mot Julie, kröker
rygg mot talröret, genom hvilket grefvens
befallning ges. På Julies önskan
hypnotiserar han henne att skära halsen af sig och
sticker sin rakknif i handen på henne. Julie
går–––––––

Stycket är äkta Strindbergskt, d. v. s.
skrifvet med öfverlägsen kraft, absolut
originalitet, darrande af hat, med en råhet som
njuter att få tugga på språkets smutsigaste
ord, och fullt af löjlig
pseudovetenskaplig-het. Författaren gripes af en hysterisk ilska
så fort han släpper ut ett skällsord, och
det följes, hvem som än talar, af en
forsande ström af råhet och orenlighet. Och
ända ger han dessa djur eller rättare
djäf-lar ett par mänskliga drag, som gör att
man hör på till slut. Detaljer af absolut
sanning, ja af öfvernaturlig intuition
omväxla med det naivaste pjoller, hvilket
naturligtvis blir allra roligast, då kvinnohatet
är på tapeten. Fröken Julie skildrar lifvet
på sin fars gård, hur fadern kujonerades
af sin maka, en kvinnosakskvinna, som ville
kuscha männen. »På gården sattes
männen till kvinnosysslor och kvinnor till
manssysslor — med den påföljd att gården höll
på att gå under, och vi blefvo till ett åt
löje i trakten.» Det skulle vara roligt veta
i hvilket svenskt län detta hände. Särskildt
roliga äro de finansiella skildringarna. Julie
upplyser sin betjänt-älskare om familjens
ekonomi, meddelar att hennes hem brunnit
upp och att fadern lånat af en
tegelfabrikant, som ej ville ha någon ränta.

yulie: Vet ni hvem som brände gården?

yean: Er fru mor!

Julie: Vet ni hvem tegelfabrikanten var?

Jean: Er mors älskare.

Julie: Vet ni hvems pengarna voro?

Jean: Tyst lite — nej det vet jag inte.

Julie: Det var min mors!

Jean: Grefvens alltså, om det icke var paktum(!).

Julie: Det fanns intet paktum! Min mor hade
en liten förmögenhet, som hon inte ville ha under
min fars förvaltning, och därför satte hon in dem
hos — vännen.

Jean: Som knep dem !

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free