Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 / 75 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - De kosmogoniska idéernas utveckling. Af Svante Arrhenius. Med 10 bilder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

På detta sätt kunna vi förklara alla

SAMMANSTÖTNING MELLAN SOLEN OCH EN KOMET. KOPPARSTICK I BUFFONS HISTOIRE NATURELLE.

de företeelser, som observeras angående
himlakropparnas rörelser i vårt
planetsystem. Vi se att denna uppfattning är
en kombination af Descartes’, angående
planeternas invandring utifrån, och
Laplaces, hvarvid dock lejonparten
tillkommit den senare.

Vi komma nu till en grupp af de
kosmogoniska idéerna, som varit
jämförelsevis litet beaktad. Denna gäller
den viktiga frågan, huru nebulosorna
uppkommit, ur hvilka planetsystemen
utvecklats. Buffon synes ha varit den förste,
som besvarat denna fråga (1745). Han
antager, att en stor komet störtat in i
solen, och att därvid en massa solgaser
störtat ut i rymden i en riktning. Dessa
skulle sedan ha kondenserat sig till
planeter. Laplace kritiserar denna åsikt.
De så bildade planeterna skulle ej ha
rört sig på cirkulära banor utan beskrifvit
långsträckta ellipser kring solen, och
deras rotation kunde ha varit riktad huru
som hälst.

Trots denna mycket riktiga kritik
hade Buffons idé allt för stor bärkraft
för att icke återupptagas af andra forskare,
som troligen alls icke kände Buffons
arbeten. Den berömde skotske
autodidakten Croll påvisade 1877, att vid
sammanstötningen af två kalla
himlakroppar, hvardera hälften så stor som
solen, skulle den utvecklade värmen vara
tillräcklig för att förgasa dem och lämna
värme åt solen för 50 millioner år med
dess nuvarande värmehushållning.
Hastigheten vid sammanstötningen beräknade
han till 200 eng. mil (322 km.) pr
sekund, hvilket alis icke är orimligt, då
man vet, att en meteorit, som störtar in
mot solen från oändligt afstånd, har en
hastighet af 618 km. pr sekund. Croll
påstår på denna grund, att en nebulosa
kan bildas genom en dylik
sammanstötning och att ur denna sol planeter och

månar kunna utveckla sig. Äfven Ritter,
som skrifvit synnerligen väl genomförda
undersökningar angående gasformiga
himlakroppars tillstånd, anser att
sammanstötningar spelat en viktig roll vid
nebulosornas bildning. På samma sätt hafva
Braun, Kerz, Bickerton och Ekholm,
troligen oberoende af hvarandra, visat, att
nya solar eller nebulosor med en rotation
kring en mot stötriktningen vinkelrät
axel uppstå vid så kallad sned stöt mellan
två himlakroppar, antingen de äro
nebulosor eller lysande eller slocknade solar.
Äfven jag har utvecklat denna idé med
särskild hänsyn till de explosiv-kroppar
som finnas i solens inre och rusa ut efter

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>