Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Traditionen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRADITIONEN
83
torn fick dra försorg om, och
anförtrodde sin silfverkryckade käpp åt de
närmast stående svartklädda och
hvit-handskade unga prästtelningarna. Utan
att se sig om vräkte han så af sig den
väldiga respälsen och traskade med
värdig tyngd på hvarje steg in i salongen.
— Tätt efter honom hade hans äldste
son och äldsta dotter kommit in just lagom
för att hinna gemensamt lyfta faderns
päls från golfvet och hänga den på en
krok, som vice pastorn beskäftigt gjort
ledig. Sedan drogo de tyst af sig sina
egna ytterplagg och blefvo anspråkslöst
stående därute vid dörren bland de andra
jämnåriga. — Några yngre präster och
kandidater nickade åt unge Somling och
vice pastorn, som med Schaafs
fosterdotter delade värdskapets börda, slog dem
förtroligt på skuldrorna och trugade in
dem samma väg som faderns
omfångsrika gestalt banat. Vice pastorn hade
varit studentkamrat och samtidig vid
universitetet med Somling, men denne var
icke färdig än, ty hans studier voro
inriktade på större mål än en vanlig
prästexamen.
Somlingarna tillhörde en af landets
äldsta och främsta prästsläkter, med ett
par biskopar, flera domprostar och
otaliga kyrkoherdar bland sina anor. —
Gamle Jonas Peter Amandus hade trots
sin stora lärdom likväl icke hunnit högre
än till prostvärdigheten, dels på grund
af sin tidvis ytterst svaga hälsa, dels af
andra orsaker, vida allmännare kända än
han själf tycktes ana. Alltid hade han
farit fram för fulla klutar, men aldrig
kunnat hålla kursen säker. Blindskär och
ref lurade öfver allt, och han var så
barnsligt omisstänksam, så storslaget
oförsiktig. I ett ständigt rus af ärelystnad gick
han omkring och skröt för hvem som
ville höra och andra med. Ingenting
dolde han — alla visste, hvad han gick
för. Men i hans närhet föll det ingen
in att klandra eller kritisera — hans namn
och hans orubbliga själftillit gåfvo honom
en utomordentlig personlig makt där han
för tillfället befann sig. Han fyllde ett
rum, ett helt hus med sin sällskapliga
hänsynslöshet.
Äldste sonen och hans framtid var
prosten Somlings älsklingsämne. Han
skulle bli allt, hvad fadern bort och
förtjänat bli, skulle nå så högt en Herrans
man kunde stiga, i rikaste glans och
fullaste mätt återupphöja det Somlingska
namnet till hvad det varit — ja,
hvarför icke mer än så?
Hvarför skulle icke med honom
komma — en ärkebiskop Somling?
Han skulle en dag stå såsom en af
kyrkans yppersta märkesmän, en lutherska
lärans väktare, en ära och välsignelse för
sitt land, sin bygd, sitt stift, sin far.
Kort sagdt, han var den utkorade
åter-upprättaren och fullkomnaren af
traditionen.
Detta visste alla, ty prosten stack inte
under stol därmed. Den ende, som inte
såg ut att veta det, var sonen själf, Petrus
Samuel, i hvardagslag kallad Per. —
Litet krokryggad som under ett osynligt
ok, i urvuxen bonjour gick kandidaten
rundt salongen och hälsade. Något af
den fäderneärfda pussigheten tryckte
honom redan, men hans skägglösa anlete
var lika blekt som faderns var färggrannt.
Det släta, mjölblonda håret föll snedt
ner öfver pannan och dolde blygsamt
dess höga, hvita hvälfning. Och de
närsynta, ljust gråblå ögonen höllos envist
halfsänkta.
— Min son, Petrus Samuel —
presenterade prosten högljudt för all världen,
fast det inte fanns en själ i hela
sällskapet, som inte längesedan kände honom.
Dottern däremot lämnades alldeles
ur räkningen. Tyst och smygande, som
dresserad, följde hon far och bror, men
med omärklig vaksamhet iakttagande allt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
