Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Traditionen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 GUSTAF ULLMAN
fruktan — då skulle den gamle gifmilde
kontraktsprostens svaga stämma ljuda än
högre genom tidens svallvågor och hålla
dem kvar på den enda rätta vägen eller
kalla dem tillbaka, om de redan vacklat
åt ena eller andra sidan, hvarifrån Gud,
den barmhärtige och allsmäktige, i sin
nåd måtte bevara dem. Och då skulle
Schaafs minne, trots död och förgängelse,
bära lefvande, välsignad frukt till evig tid.
Prosten lade hufvudet snedt bakåt
och slöt sålunda: — Förenen eder då
nu med mig, gamla och unga, ja främst
I unga, i en tacksamhetens och löftets
skål för vår kära och vördade gamle
broders minne! —
Glasen höjdes och sträcktes mot
änkeprostinnan, som hopkrupen och stum
satt vid talarens sida. Men denne sökte
på nytt sonens blick — fortfarande
förgäfves. Då sade han i myndigt kallande
ton: — Petrus Samuel!
Kandidaten spratt upp, nickade bort
till fadern, lyfte glaset, men icke ögonen.
Fröken Somling kramade i förstulen
ängslan sin servett och sneglade från
far till bror med ett ögonkast, ilande
snabbt och skyggt.
Sensommardagen glödde i kvaf hetta.
Genom alla de vidöppna
prästgårdsrutorna trängde ingen svalka, blott
skördetidens tungt söfvande ångor utifrån fälten.
Salig prosten Schaafs efterträdare
skulle nu installeras i sin tjänst. Den
lycklige, kyrkoherde Vattling, var
gammal ungkarl, försynt och anspråkslös
liksom sin företrädare. Hans ålder både
som människa och präst gjorde honom
förtjänt af en sådan belöning som stiftets
bästa pastorat. Nedtryckt af sin
framgång gick han nu nästan skamset
små-mysande af och an i den stora
våningen och välkomnade sina gäster. F. d.
vice pastorn, som under mellantiden skött
platsen, var ännu kvar och hjälpte den
förtumlade nyutnämnde och hans gamla
hushållerska att ordna allt på värdigaste
sätt.
Man väntade biskopen och den nye
kontraktsprosten, doktor Jonas Peter
Amandus Somling.
Ja, Somling hade såsom stiftets äldste
fått ärfva kontraktsprosttiteln efter Schaaf.
Det dofva ljudet af vagnshjul och
häst-hofvar lockade sällskapet — ungefär
detsamma som vid Schaafs jordfästning
— till fönsterna. F. d. vice pastorn
stod bugande vid trappan och vinkade
ifrigt in efter värden.
Gamle Somling nästan föste biskopen
framför sig. Pösande i känslan af sin
nya värdighet såg han ner på alla
omkring för att njuta det intryck, hans
ankomst gjorde. Hans stora hufvud,
skinande som en blankskurad kopparkittel,
höjdes sedan förnämt bakom biskopens
lilla bengula kranium i svart kalott, när
de två högvördigheterna stego in i
prästgårdssalongen.
Tyst och stilla, nästan spöklikt
smygande, gled fröken Somling in i faderns
fjät. Han tycktes knappt veta, att hon
var med. — Inte ägnade han heller
biskopen någon afsevärd uppmärksamhet,
men när han nödgades göra det vid
passerandet genom dörrar eller placerandet
i soffor, var det med en blundande nådig
min, som sade, att hans nåd och biskopens
nåd trifdes måttligt väl under samma
tak. Stiftets öfverherde fann sig däri
med stumt, själfmedvetet öfverseende.
Kyrkoherde Vattling halfsprang från
matsalen, där han haft något slags
Martabekymmer, som en liten kypare in emot
de båda prelaterna och krökte sin magra
rygg så fermt, som hade han aldrig gjort
annat än öfvat den konsten. — Innan
biskopen hann besvara värdens
välkomsthälsning, började Somling högljudt
gratulera honom. Deras lille förman fingrade
besvaradt på sitt kors och dess kedja,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
