Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Traditionen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRADITIONEN
87
men Somling såg sig forskande om i
det stora, människofyllda rummet. Ingen
hade ännu frågat efter hans son, hans
äldste. Han sänkte sin runda kropp i
en rymlig emma, som knastrade därvid,
och utbrast flämtande:
— Ja, min son, Petrus Samuel —
vår äldste — han har just begynt sin
andra termin som teolog. Han är nu
upptagen af sina verkliga studier. Helt
visst ifrigt fördjupad däri. —
F. d. vice pastorn, som stått på
tröskeln till verandan, hviskade något till en
annan ung ämbetsbroder och de gingo
ut tillsamman. Kontraktsprosten
utbredde sig öfver sitt älsklingsämne.
— Förr brukade han alltid skrifva
hem minst en gång i veckan, den käre
gossen. Vi ha önskat det. Det har
gladt oss och varit honom till nytta. —
En gång i veckan! — ljöd som ett
doft eko ett beundrande sorl rundt
salongsbordet.
Men nu knappar han in på
korrespondensen? — sporde biskopen med sin
tunna, hvassa nasalröst.
■– Han gör det, ja — sedan förra
terminen — bekände fadern i lätt
vemodig ton, men inom sig högst smickrad
af att saken dryftades.
— Nå — inföll den lille värden,
ängsligt plockande på sina prästkragar —
arbetet går före allt.
— Mycket riktigt, kära Vattling —
stönade Somling gillande -— och arbetet
är sin krona värdt. Jag hoppas också
att det stipendium af vår dyre Schaafs
vackra donationsfond, som min Petrus
Samuel nyligen erhöll, både har gladt
och eggat honom. Men — men som
sagdt, det har annars städse i vår familj
varit sed att de bortavarande sönerna —
En piga med tebricka störde det
viktiga samtalet. Somling bevakade
med obehärskad spänning sin rätt att bli
serverad direkt efter biskopen. Denne
tömde hastigt den heta drycken och sade
med ett fint, lätt mästrande löje i
munvinklarna: -— Låtom oss tro godt om de
unga, men likväl icke vänta oss för
mycket af dem. Deras tid kommer. —
Gamle Somling stirrade först
oförstående öfver sin kopp, nickade sedan litet
trögt, som för god ordnings skull.
Från en vrå afläste hans dotter hvar
min och skiftning i hans feta,
rödflam-miga drag. —
Biskopen hade rest sig ur soffhörnet.
Hela sällskapet lydde signalen. Somling
gurglade i sig téet och kom med en
våldsam krystning på fötter igen. Så
slog han biskopen och värden på
skuldrorna och sade, såsom något själfklart
och odisputabelt: —
— I dag tjänstgör jag förstås för
altaret, mina käre. — Den nyutnämnde
kyrkoherden svängde oroligt hit och dit.
— Hm! Ja — det vore ju–––-men —
Biskopen vände sig bort för att slippa
svara. Vice pastorn hade hört frågan,
sett de andras bryderi och kom nu fram
och svarade med en ursäktande liten
bugning:
Förlåt, farbror Somling, pastor
Fuch-tel här och jag ha blifvit anmodade att
gå för altaret i dag. — Och han visade
med en åtbörd på den unge prästen,
som med honom druckit sitt te på
verandan.
Somlings blick flammade.
— Du — och pastor Fuchtel — och
— hvasa? Den stackars lille
kyrkoherden vände sig med flaxande kaftanskört
och såg vädjande på biskopen, men denne
skred orubbligt lugn mot förstugan.
— Ja — vidhöll vice pastorn — se,
vi ska ju mässa, Fuchtel och jag.
Vattling instämde, brådskande,
mäklande.
— Just det, ser bror kontraktsprosten
— de ha ju sångröst båda. De ska ju
mässa. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
