Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några intryck af Giosue Carduccis person. Af Ellen Lundberg f. Nyblom. Med 3 bilder - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ii8 JOHN LANDQUIST
x^tskilliga begåfvade italienare, med
hvilka jag talat om detta, ha med en mun
förklarat, att Carducci varit och är dem
en »nyttig tuktomästare», och att hans
hårda gisslan af all den humbug, veklighet
och halfhet, som varit hans lifs svurna
fiender, en gång skall bära god frukt.
Och mellan Carduccis starka
vredesutbrott lyser hans innersta själ klart igenom;
en stor ande och ett varmt, lefvande hjärta,
där optimismen och kärleken dock till sist
behålla herraväldet, och hvars innersta tro
klingar ut öfver världen i de sköna orden:
II mondo e b ello e santo e Vavvenir.
SVENSK HISTORISK OCH MODERN
SKILDRINGSKONST
Af JOHN LANDQUIST
August Strindberg: Nya svenska öden.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Sophie Elkan: Konungen. I landsflykt. Stockholm,
Albert Bonniers förlag.
Axel Lundegård: Drottning Margareta, Valdemar
Danekonungs dotter. Hennes lifs kamp.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
Annie Åkerhielm, f. Quiding: Den stora lyckan.
Stockholm, Hugo Gebers förlag.
Henning Berger: Drömmen om helvetet.
Stockholm, Albert Bonniers förlag.
|YA SVENSKA ÖDEN vittnar i
hvarje fall om sin författares
ojämförliga begåfning. Han har
kanske väl sorglöst spunnit hop
dem ibland, och med en käckhet som
af en 1600-talets krigare i en eröfrad
stad lefver stundom hans inbillning om
med och grupperar på sitt sätt de
ärevördiga historiska fakta. Och ur röken i hans
häxkök stiga också helt nya gestalter upp,
om hvilka ingen någonsin haft en aning.
Men man glädes, att hans snabba och
öfverraskande inbillningsgåfva är vid
gammal vigör, och att ibland återigen träffa
på hans accent af kärnfull lifsvisdom.
Hvilken grå forntid än dessa berättelser
tillhöra, så drar det i dem af vinden,
växlar det af dagrarna från det dådrika, osäkra,
grymma lifvet, de äga dess friskhet och
oro — allt sådant som Strindberg ensamt
af alla kan ge. Hans fantasi är outtömlig,
ofta ock så lekfullt eller drömmande
godtycklig som den dunstförtätande rymden
med ständigt nya molnfigurer, och känslo-
lifvet har här som förr det vidaste spelrum
mellan helvetets ondska och himmelsk
vekhet.
De första berättelserna, de fornnordiska,
äro kanske, som dikt betraktade, de mest
dystert storslagna i samlingen. Underlig,
drömaktigt osammanhängande, gripande är
sagan om kämpen och skalden Starkodd,
som suggererad och viljelös låter sig
ledas af sin kärlek till sköldmön-trollkvinnan
och bli hennes skymfade träl, röra om i
hennes gröt, klyfva hennes ved men åter
bli ungdomligt stark till nya hjältedåd,
blott han druckit en mans blod. Hatets
brand lyser här öfver kvinnornas falskhet,
och skenet blir poesi. Trött och likgiltig
lyssnar kämpen också till sin ära, ty när
han hör talas om hvad han utfört, har det
ju redan fallit ihop i det förgångna. Som
ett naturväsen glömmer han sitt förflutna,
slocknar ner, flammar så upp igen — en
orolig blandning af vekhet och fornnordiskt
brutal styrka. Till slut när han på det
redda bålets ved sjungit om lifvet med
bragder och illgärningar, skam och smuts
och rå glömska af kvadens skapare, fast
han ännu vandrar lefvande bland dem som
lyssna till dem, och Ales pil darrar vid
hans hjärta, ser han döende i en vision sin
ljusa jungfrumoder öfver sig — den enda
goda —, och hon torkar hans svettiga panna.
»Hildur Horgabrud», »Adelsö och
»Vikingalif» röja i en grad som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
