Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
JOHN LANDQUIST
alla sina kloka, tappra och egenartade
personligheter. Vi komma också att tänka
på något annat. När skall den svenska
historien själf i fysisk och psykisk åskådlighet
och makt skildras af en vetenskapsman,
som på samma gång är en skald och en
psykolog och känner människohjärtat, och
inte längre af släta lutheranska ämbetsmän,
som trots all objektivitet dock i sin
osinnlighet äga ett slags hjärtats girighet och
rädsla gent emot våra hjältar i deras sinnliga
existens’ ogudaktighet. På 1700-talet skref
man »världshistoria för fruntimmer». Verkar
ej stundom svensk historia så hänsynsfullt
kastrerad som om den ägde denna adress!
— Hur intressant t. ex. att komma arten
af Erik XIV:s degeneration in på lifvet
och utan fadda deklamationer, vare sig
idealiserande eller fördömande, gripa honom
i rikedomen af hans egenskaper, hans
talanger, lärdom och skarpa hufvud, som
han behöll äfven under vansinnet efter
Sturemorden, hans fåfänga och kärlek till
glans och färg, hans räddhåga, grymhet
och sinnlighet, hans hysteriska ombytlighet
och sjuka misstänksamhet, hela hans
känslostarka själ, där den underbara kärleken
till Karin blef den centrala hvita strålen,
aldrig försvagad eller skymd trots hennes,
underklasskvinnans, bannor och förebråelser
— det enda af förnuft och godhet, som
alltid lyste obrutet, då hans ande eljes
ruinerades och omtöcknades. Nog förstod
Strindberg åtskilligt mer af Erik XIV än
professor Alin. Äfven öfver »Nya svenska
öden» har den äkta diktens sol lyst, om
än något ostadig af tillfälliga skyars skuggor.
Vi stå stundom villrådiga huru vi skola
förhålla oss till den Strindbergska
historiediktningens hjältar, ty lika visst som de
lefva med hjärta, lefver och öfverhufvud
alla inälfvor, i hvilka lidelserna på ondt
och godt förr troddes bo, och kunna tala
med tungans käcka slagfärdighet, lika osäker
synes ofta deras historiska tillvaro. Men
det blir oss genast inlysande klart hvad
en historisk dikt bör vara, när vi gjort
bekantskap med Sophie Elkans Gustaf IV
Adolf. Hon tvingar vår blick och vår
eftertanke att dröja vid honom med samma
intresse, medlidande och tragiska fruktan
inför det ironiska ödets suveräna lek äfven
med mäktiga och glänsande konungar, som
dref den tidens människor att nyfiket betrakta
den tunna mannen i den åtsittande slitna
dräkten, med de stora, kalla blå ögonen
och den blekhet af fallen storhet, som så
lätt sprang öfver i den förolämpade
stolthetens och förbittringens rodnad, hvarhelst
han plötsligt uppenbarade sig på sina
nyckfulla irrfärder, hetsad af sin oroliga,
landsflyktiga själ. Ty att döden icke känner
någon rangskillnad och med fräck ignorans
af kronan och purpurn låter den fruktade
en våldshärskaren multna lika väl som den
försupne tiggaren, som frös ihjäl vid
landsvägen, det foga vi oss utan reflexion i,
men att se en lefvande, fattig, ensam kung
fara omkring på gästgifvarskjuts och äta i
den skumma värdshussalen, där
handtver-karna vid pipan och ölet kannstöpa eller
spela sina tummade kort, det skådespelet
upprepar historien icke ofta.
Med full rätt kallar Sophie Elkan sin
berättelse för en »sannsaga». Det märker
hvar och en som sätter sig in i Gustaf
Adolfs historia, hur hon helt behärskar det
historiska materialiet och med hvilken nästan
vetenskaplig trohet hon använder det. Men
hennes urskillning är lika stor som hennes
fullständighet. Hon har med konstnärens
instinkt och koncentration valt ut de
dik-teriskt mest gifvande situationerna och
vänder efter hvarandra mot ljuset alla de
karaktärsdrag Gustaf Adolf i sina handlingar
gifvit prof på. I vår talangfulla tid har
ju med skäl epitetet genial blifvit alltmer
sällsynt, men det synes mig som om endast
en det diktande geniets trollgnista kunnat
så förvandla historiens torra domstolsreferat
till Sophie Elkans gripande och
rättfärdigande själshistoria. Hon är mönstret af en
god advokat: hon fördöljer intet men
förklarar allt. Samtida författare omnämnde
aldrig »den olycklige konungen» utan en
axelryckning öfver hans dårskaper eller
någon deklamation öfver hans förvillelser.
Fru Elkan är den första som låtit den
mannens eget lefvande väsen tala, visat
oss hur det såg ut i hans inre, hvad han
kämpade för och hur han kände det i sitt
upprörda och förvirrade lif, där hardt när
hvar viljeyttring vardt ett nederlag.
Gustaf Adolf är verkligen en unik
företeelse. Fysiskt sedt var han sund med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
