Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK HISTORISK OCH MODERN SKILDRINGSKONST 121
normala böjelser — Gustaf III:s svaghet
och abnormitet ägde han intet af —, och
äfven psykiskt är det svårt att sätta honom
som »falb under någon viss af vansinnets
kategorier. Hans tanke var
sammanhängande, äfven om det den genomskådade och
rådde öfver var tämligen begränsadt.
Storhetsvansinnig var han icke, trots sina
tilllämpningar af Uppenbarelseboken — sådant
ligger alltid nära till hands för religiösa
svärmare — och han hade alldeles rätt i
hvad han sade om Karl Johan, då han
berömde honom för det han fullföljde hans
egen förra politik, att för denne stodo
hjälpmedel och utvägar till buds, som han ej haft,
och att hela den politiska situationen var
en annan och gynnsammare. Men
visserligen glömde han här något: den brist på
omdöme, det negligerande af de reala
maktfaktorerna, som alltid föranledde hans
misslyckanden och t. ex. kom honom att äfven
efter freden i Tilsit ensam och utan ringaste
utsikter ställa sig i harnesk mot Napoleon.
Han var en naiv inbillningsmänniska, en
i sitt slott och sin drömvärld fången
suverän, hvars tanke, isolerad från verkligheten,
aldrig lärde sig att behärska denna och
bedöma den rätt. Han var brinnande af
en ren och helig vilja, en både
gammal-svenskt from och modärnt mystisk tro på
försynen, han var stolt och oegennyttig,
anspråkslös i sina vanor och osammansatt
stark i sin släktkärlek (t. ex. till sin mor,
till Karl XIII, och i grunden alltjämt till
sina barn). Härvidlag kontrasterar
egendomligt hans sunda värme, hans enkla
ärlighet emot Gustaf III:s skimrande köld,
opålitlighet och gåtfullhet. Men ständigt
möttes han af världens förvåning och
motstånd, därför att han ägde för litet af dess
klokskap. Snabbt och sangviniskt fladdra
den bizarre och halsstarrige drömmarens
planer upp, men hvad förmå dessa vilsna
fåglar i de stormar, som nu susa öfver
Europa! Ständigt skrifver han
proklamationer och bref till folk och furstar, alltid
samma nekande svar, eller de läggas med
en hufvudskakning till handlingarna. Än
anhåller han hos norska stortinget att
utnämnas till kommendant i Fredrikshald för
att få sluta sina dagar på samma plats, där
hans store förebild stupade, än ber han
att få träda i tjänst hos Fredrik VI, vore
det t. o. m. som ambassadör hos
ärkefienden Napoleon, ja en gång vände han sig
ju t. o. m. till Napoleon själf och sökte
af fullkomligt gåtfulla motiv en plats som
adjutant hos honom. Då detta afslogs, ville
han i förbittringen kämpa i de förenades
leder, eller också underhandlade han med
Österrike att få uppträda som de stridande
staternas fredsmäklare.
Men stundom faller äfven för honom
den arma sanningens brutala, trista ljus
öfver hans maktlöshet och förödmjukelser,
han kan sitta *på sängkanten och gråta som
det af Gud och människor öfvergifna,
trotsiga barn han i själfva verket är, den irrande
konungen. Han är så ensam därför att
han födts många århundranden för sent,
en kringfarande Guds riddare från
medeltiden är han. Hur tragikomiskt blir ej nu
det korståg han gör! I Europas förnämsta
tidningar låter han kungöra, att han ämnar
företaga en färd till den heliga grafven, och
inbjuder som följeslagare en »broder» från
hvar nation i Europa (utom Sverige); de
skola bilda de »svarta riddarnas» orden
och samlas i Triest. Det blir som man
kunde vänta en flock anonyma och
misstänkta subjekt som sälla sig till honom.
Ehuru sultanen icke beviljat pass för
någon annan än honom själf, ej för hans
följe, inskeppar han sig till slut ända på
ett gammalt ruttet spanskt fartyg. När
det kastas kring af sjön, hör han från sin
hytt, i stället för fromma mäns psalmsång
och böner, dem han väntat sig, svåra eder
och högljudda förbannelser. Då stormen
bedarrat, sätter han dem, som han för länge
sen uppgjort i sina drömmar, i en vid
cirkel på däcket för att de under heliga
samtal skola styrka och uppbygga hvarandra.
Men ingen hade något att säga i andliga
ämnen utom han själf, de lyssnade
förströdt och med menande blickar på
hvarandra. Tungt stönande reser han sig upp.
»Denna gång vandrade han upp och ned
på däcket af ett skepp i stället för upp
och ned på ett slottsgemaks bonade golf
eller ett värdshusrums grofva plankor, men
det gjorde ingen skillnad, han var lika
ensam med sina tankar och grubblerier nu
som alltid och allestädes i världen». I
Patras’ hamn pocka de heliga bröderna helt
oförmodadt på sin »sold», och då
genomskådar ändtligen Gustaf Adolf med hvad
för slags sällskap han som i en dröm
umgåtts.
Att han förde ett så kringflackande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
