Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
JOHN LANDQUIST
»Den stora lyckan» är en tendensbok,
dess tendens är att vi icke skola söka
någon romantisk lycka Över Evne utan nöja
oss med hvardagskosten. Nu är ju detta
Över Evnes gräns så individuellt olika, och
att anbefalla vårt evigt sträfvande släkte
några visst att stanna vid, vore det ock den
trygga och bastanta prosan, för hvilken
människorna ändock ha en ganska stark
sin egen tyngds och den yttre
nödvändighetens attraktion och som man i vårt
praktiska århundrade knappt behöfver plädera
för — det strider ändock mot aktivitetens
och vår kärleks väsen. Ack, det
näraliggande kan få ett helt annat ömmare
poesiens ljus öfver sig än vår ärbara
författarinna här förmått kasta öfver densamma.
Hennes slutkläm i sin bok är: »Men det
reella, solida, trygga i hvad som kallas
lycka, kan ända sammanfattas i detta — att
det finns någon som bekymrar sig om vår
reumatism». Denna koncentrerade
lifsvis-dom kan ju i alla fall intet vara för den,
som inte ha någon reumatism. Roligast
är författarinnan likväl i teckningen af
docenten i »Tre kvinnor». Här slår hon sig
riktigt lös och t. o. m. vitsar. Han
uppträder »med en moquant min» och »litet
docerande, som ju hörde till hans yrke».
Kvickt, inte sannt? Men höflig är han inte,
den lärde mannen. Ett samtal pågår
mellan docenten, den charmanta världsdamen
fru v. Berchner och en liten snäll och
inåtvänd prästgårdsfröken, som läser Uhland
och i hvars föräldrahem docenten ofta
varit gäst. Docent Hallberg smålog litet
öfverlägset: — »Om fru v. Berchner gjorde
det (läste Uhland), skulle det otvifvelaktigt
vittna om själfständighet, sade han. — Men
jag vet inte, om vittnesmålet är fullgiltigt,
när man kommer ur en småländsk
präst-gårdsmilieu.» Sådan är sällskapstonen i
den krets författarinnan inför oss. Man
nekar sig icke de mest otroliga sottiser.
Vid minnet af sannings varsam, utmejslad
konst, som äger vördande kunskap om
själarna och där den väsentliga
verkligheten själf talar, grips man af leda inför
dessa beotiska, kryddlösa hvardagshistorier,
där några människotyper ovigt och
oskickligt karrikeras för att tjäna som
prediko-exempel till en trivial sats. Det är inte
så mycket det att åskådningen är
begränsad — ty begåfhingen genombryter alltid
denna, kanske omärkt för sig själf, och
äger ett visst immanent djupsinne — men
här saknas oftast just glansen inifrån och
den förstående rättfärdigheten inför det
mångskiftande lifvet, hvars individuella
själfständighet och egendomlighet kanske
ändock utformades af en säregen instinkt
af det rätta, en springande stjärna.
Henning Bergers sista bok blottar
oförsiktigt sin författares svagheter på samma
gång den äger alla de förtjänster, hvarmed
han en gång med modern smartness
eröfrade sin ställning. Vi igenkänna hans
snabba, skarpa blick för en situations
egendomligheter, hans konsts träffande
impressionism i återgifvande af yttervärldens
scenerier och ögonblickets känslor. Hans
skildringar äro ofta daggstänkta af lyrik, och
visst är han en poet, fastän turist äfven
som sådan. Men han borde aktat sig att
utifrån sina reseminnen och
kunskapsfragment forma något slags filosofi, därtill
är hans material för osammanhängande,
han äger det icke heller, han har blott
sett det till ytan genom ögat, och han skulle
aldrig talat om vare sig romantiken eller
helvetet, tvänne världar om hvilka han
synes vara totalt okunnig. Den första
berättelsen »Ny romantik» är på flera
ställen tillgjord och falsk i tonen (hvilken
resande säger väl i sin ensamhet åt en
ho-telportier, som erbjuder en
automobil-char-ä-bancs, att han för stunden vill vara »ny
nyromantiker och gå ut och söka
äfventyret midt i nuet och vårt tjugonde
århun-dradade»?), och det är tvifvelaktigt om
författaren själf skulle kunna bringa till
begreppsligt uttryck hvad han här menar.
Naturens stora hjärta, som den resande
med skräckaning (?) tycker sig höra bulta,
befinnes härleda sig från »stadens pump- och
vattenverk». Som om romantiken, evig som
hjärtats längtan och viljans dröm och
således innerst den äkta människans
rörelseprincip, skulle förjagas af den tekniska
kulturen och endast ägt god jordmån hos
den som skakades om i diligenserna för 100
år sen. Det dröjer ju något, innan
känslo-lifvet hinner anpassas efter de nya yttre
former för tillvaron maskinerna infört, men
har ej redan konsten — särskildt
målarkonsten — upptäckt poesien hos den
röd-kölade rökande ångaren, som alltid mål-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
