Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK HISTORISK OCH MODERN SKILDRINGSKONST 125
medveten på dagen klyfver ett grönt
element och i mörkret är ett litet ljust och
varmt hus lätt buret upp af en stor
hemlighetsfull värld, hvars famntag och kalla
kyss alltid är vår undergång. Eller vår
frustande vän lokomotivet, hur ofta har ej
det befriat oss till en vid, ljusnande värld
från den kamp eller det lidande, som vardt
oss öfvermäktigt — långt säkrare och
snabbare än någon på ett slagfält förr
gallop-perande häst den slagne grep vid tygeln!
Ja äfven de sotiga fabrikssamhällena med
sina långa skorstenars obelisker, hvilken
rikedom på godt och ondt gömma de icke,
hur mycket mer lockande för fantasien och
känslan än gammal handslöjds enkla idyller!
Ty allt kring hvilket mänsklig känsla och
sträfvande, lycka och olycka förknippats får
för oss, obotliga poeter och fetischister,
sin doft, sitt kärleksvärde, liksom den
älskades tillhörigheter bevara minnets parfym
att smärtsamt röra oss. För så vidt vår
tids lif är mer kompliceradt, starkt och
oroligt än förr, så är dess romantik både
lifskraftigare och djupare än den var då
postiljonen från sin gula vagn med sitt
horn väckte de små samhällena i deras sömn
i solen. Moritz von Schwind målade den
idylliska skogsensamhetens sagoväsen, och
Heinrich Heine hade månen i fickan och
lät dess ständigt lika trolska sken lysa, än
öfver det honom obekanta Indiens
lotus-gungande vatten, än öfver Rhens
teaterklippor. Det är endast svaga romantiker som
kunna tro att stenkolsröken är mäktig att
döda den blåa blomman. Henning Berger
tycktes vara af samma åsikt och föreställer
sig, att romantiken allenast består i några
affekterade och barnsliga fantasterier om
prinsessan och sagoprinsen, rådjur i
parkerna, svanor på aftonskimrande vatten och
dylika dekorationer.
Men ett vackert och äkta drag finns i
denna berättelse i skildringen af den unga
flickan, som i det gråa och sotiga
fabrikskvarteret »med syner som klippta ur svart
plåt» plötsligt uppenbarar sig likt en hvit
solstråle och med hjärtat och fötterna
jublande lätta och obesvärad sviktande gratie
i gången skyndar till sitt kärleksmöte med
den unge arbetaren »i blå blus och öppet
intelligent ansikte». Den resande behöfde
inte ha sökt längre för att finna »naturens
klappande hjärta». Här mötte han det
unga blonda lifvets mjuka segrande trots
mot fulhet, fattigdom och död — det
aldrig afklippta lif, hvars kärlekskyss är
löftets insegel på en ny jord och nya
drömmar, då för längesen de betrycktas dofva
förbannelser tystnat och fabrikers höga,
sotiga stenmassor rasat. Det är en
romantik, som ock är verklighet och som är så
vacker, inte därför att den är drift utan
därför att den är den gyllene lifshälsans
och själfuppoffringens ljufhet.
Ett något liknande motiv finna vi
utfördt i den följande vällyckade berättelsen
»Gatans kärlek». Den äger yttre konst och
inre poesi. Det är historien om de två
affärsbiträdena herr Lindblad och fröken
Holmberg, som träffas på kyrkogården en blå
vårkväll, då stjärnan dallrar öfver lindalléns
svarta grenar och hvilkas uppblommande
kärleks enda hem blir de afskilda gatorna
och banvallarna, där de kyssas i sin
fattiga romantik med hjärtat rördt af
förundran att något så märkvärdigt kunde
tillfalla dem. Men de skiljas åter hjälplöst
på vintern, när snön faller — deras känsla
lefde blott med vårligt vaga drömmar i
det värmande ljuset men måste förtvina
inför kölden, mörkret och den bittra
hemlösheten. Denna berättelse öfvertygar med
sin osökta realism — märk dialogens
tafatta enkelhet — och beveker genom sin
medkänsla med de torftiga, goda,
vapenlösa själar, som lida och glömma utan trots
och klagan.
»Den förtrollade byxknappen» har
indignationen gjort stark, kanske alltför
koncentrerad, och den inger i afsedd grad
äckelstämningen för den art supéätande,
förtalande, idélösa, in i hjärterötterna
förskämda människor den skildrar. »Drömmen
om Helvetet» åter väger icke mycket —
den anspråksfulla titeln har för öfrigt varit
till afgjord skada för berättelsen. Det
»hotel Helvetet», som här drömmes om, afslöjar
sig som ett den moderne turistens
himmelrike, och Bergers fantasi får en nästan
österländsk sagoflykt i det con amore gjorda
utmålandet af alla dess resurser.
Schopenhauer talar om att Dantes inbillning icke
räckte till att åskådliggöra saligheten, medan
åter hans Inferno vardt klassisk i sin
realism, ty till skildringen af lyckan funnes
föga material på jorden, smärtan åter är
mångskiftande och intensiv. Henning
Berger är olik Dante. Hans fantasi har föga
styrka för det pinsamma, hemska, hårre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
