Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Porträttet af Alessandro del Borro och dess mästare. Af Tor Hedberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTET AF ALESSANDRO DEL BORRO OCH DESS MÄSTARE 131
rönt ett liknande öde, och ännu torde
icke den sofrande kritiken om honom
hafva sagt sitt sista ord.
Att del Borro-porträttet blifvit honom
tillerkändt och att denna bestämning fått
så stor häfd för sig, får dock icke
endast tillskrifvas denna generella böjelse.
Här hafva äfven särskilda egenskaper
och omständigheter spelat in. Det är
den djärfva och slående karaktäristiken,
bildens rent förvånande vitalitet, dess
kroppsligen och andligen så utpräglade
egenart, som ledt tanken på den i dessa
afseenden kanske ypperste af
människoskildrare. Det är vidare uppställningen,
stående helfigur, nästan som regel
förekommande hos Velasquez, den bredt
dekorativa färgbehandlingen, det
tekniska mästerskapet i stoffskildringen.
Slutligen vetskapen om att Velasquez varit
personligen bekant med härföraren, då
denne, efter trettioåriga krigets slut,
trädde i Filip IV:s af Spanien tjänst.
Bestämningen är dock otvifvelaktigt
falsk. Hvarken de konstnärliga eller de
faktiska skälen hålla stånd mot en
närmare granskning. Det är Velasquez’
utmärkte biograf, Justi, som förtjänsten
tillkommer att hafva visat hypotesens
ohållbarhet. Skall porträttet med någon
rimlighet tillskrifvas Velasquez, måste det
efter stilen hänföras till en tidig period.
Nu inföll Velasquez’ första resa till
Italien, under hvilken han möjligen kunde
hafva träffat del Borro, åren 1629—1631,
således före det barberinska kriget. Om
porträttet målats i Spanien, kunde det
icke hafva skett före år 1651. Är 1649
kom del Borro till Madrid, gick då ut
som befälhafvare för de kungliga
trupperna i det cataloniska kriget och
återvände till Madrid år 1651, samma år
som Velasquez återkom från sin andra
italienska resa. Men att Velasquez då
skulle hafva framställt den i Spanien
segerrike härföraren såsom triumferande
öfver det barberinska vapnet är ett
antagande som faller på sin egen
orimlig-lighet, — äfven om man nu skulle vilja
se bort från stilfrågan.
Velasquez-hypotesen är numera
också nästan fullständigt öfvergifven af de
sakförståndige. F^ör min del har jag
aldrig, allt sedan jag något intimare lärde
känna Velasquez’ verk, trott på den.
Trots beröringspunkterna är det dock
ett helt annat lynne som uppenbarar
sig i skildringen af den välfödde
con-dottieren, än det som präglar Velasquez’
dekadenstyper, frodigare, godmodigare,
mindre kompliceradt. Något som står
Frans Hals åtminstone lika nära som
det står Velasquez. Och själfva
målningen, färguppfattningen, handlaget, har
intet gemensamt med Velasquez, sådan
han framstår i sina typiska och fullt
autentiska verk.
Man har då riktat sina blickar åt
annat håll. Man har gissat på någon
italiensk konstnär, — antagligen med
hänsyn till porträttets proveniens. De
namn som blifvit nämnda — Luca
Gior-dano, Tinelli —■ förtjäna dock knappast
någon allvarlig diskussion. De
stilkritiska skälen för en sådan
bestämning-torde hafva ett i alla händelser mycket
tvifvelaktigt värde. Och i och med
detsamma skulle det dock så sannolika
antagandet att porträttet föreställer
Ales-sandro del Borro förfalla. Ty år 1643
var Luca Giordano 11 år — en något
tidig ålder för skapandet af ett sådant
mästerverk —, medan Tiberio Tinelli var
död sedan fem år. I den senaste
upplagan af Berlinkatalogen äro äfven dessa
namn strukna, hvilket icke hindrar att
blickarna allt fortfarande äro riktade
mot Italien.
Enligt min öfvertygelse med orätt.
Jag kan visserligen i verket finna en del
intryck och påverkningar af italiensk
senrenässans, men omsatta i ett helt annat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
