Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur lifvet i Lund kring 1800-talets midt (1847—1870). Af A. O. Lindfors. II. Akademiska föreningen och studentlifvet inom och utom densamma. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
A. O. LINDFORS
AKADEMISKA FÖRENINGENS FÖRSTA HEM
maledes hvarje dess lärare och
funktionär i och med utnämningen till sin syssla.
Men den gamla lokalen var för trång,
och med dristigt mod uppgjordes
utkastet till en ny storartad
föreningsbyggnad. Inbjudarna till företaget blefvo 1846
professor J. H. Thomander, adjunkt Paul
Genberg och magister G. M. Sommelius.
Jämte dem må som planens verkställare
på det förberedande stadiet nämnas
Abraham Bergman, Carl Hill, J. M. Löfmark,
N. H. Lovén samt under arbetets
utförande först och främst arkitekten H.
J. Strömberg, en f. d. Lundastudent och
Brunii lärjunge, samt vidare magister
Gustaf Andersson, som var biträde åt
ekonomidirektören Sommelius i hans
ofantligt dryga arbete, det säkerligen
svåraste och mest maktpåliggande af hela
verket.
Alla vänliga krafter sattes i rörelse,
Kung Oskar gaf upprepade stora anslag,
subskriptionslistor utsändes, aktier och
obligationer utfärdades, dem skånska
mecenater och andra inlöste, Jenny Lind
tog ensam hundra dylika,
sällskapsspek-takler gåfvos; vid det som kom till
utförande 1846 i Lund, då herrar och
damer spelade »Freyas altare» af
Oehlenschläger, hade Talis Qvalis skrifvit en
prolog: »En ny stuga», hvari en poetisk
drömsyn skildrar ungdomsslottet på
följande sätt:
O, redan jag tjället ser färdigt stå —
jag ser det i diktens spegel,
och solen lägger därofvanpå
af guld de flammande tegel,
och aftonsolen med varsam arm
sätter målade rutor i fönsterkarm.
Otto Lindblad med sin sista och
mest berömda kvartett, som utom
honom själf var sammansatt af
tenoren Christoffer Wolcke,
bassångaren Nils Böös och barytonisten
Edward Widell, for sommaren 1846
omkring i Sverige och inhöstade
guld och bifall. Härmed sammanhänger
en liten vemodsblandad episod, som dock
medförde det goda, att den gaf uppslaget
till Lindblads vackra tondikt
»Sångfåglarna». Hvem skulle tro, att dessa ljufva
smältande toner äro en straffsång, ett
utbrott af harm och smärta? Men sådan
blef själfva vreden öfversatt i Otto
Lindblads musik. Saken var den, att
inkomsten af konsertturnéen var af
Lindblad afsedd för en sängsal inom
nybyggnaden. Byggnadskommittén ej blott
lämnade denna önskan ohörd utan fordrade
äfven under stränga former en detaljerad
ekonomisk redogörelse för hela
sångarfärden, något som Lindblad ansåg sig
hvarken behöfva eller kunna lämna.
Häraf uppstod spänning och bråk, och den
blide sångaren blef sårad.
Det är ej fullt klart hvem som
åsyftas med de bekanta orden:
Kom så en korp, byggmästar blef
Och med sitt skri de små fördref.
— Den korpen han var så svart som en natt...
I allmänhet anses de dock syfta på
magister Gustaf Andersson. I denna
sång, ord som musik af honom själf,
ingöt Otto Lindblad kanske mer än i
någon annan en fläkt af sitt innersta,
något så att säga af sitt hjärteblod. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>