Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Till Carl Rubert Nybloms sjuttifemårsdag. Af Ruben G:son Berg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18o
RUBEN G:SON BERG
rer. Högst af dessa Nybloms monografier
sätter jag alltjämt den essä om Johan
Ludvig Runeberg, som är ställd framför
»Svenska folkets upplaga». För ett äldre
skede är den väl rent af en idealtyp.
Noblessen i stil, personanalysens säkerhet
— allt är konstnärligt fullmoget och
sympatiskt mänskligt. Den har ju också sitt
tidsvärde som den första svenska stora
estetiska värdesättningen af Runebergs
skaldskap, men framom detta står, synes det
mig, dess värde som essä, som produkt
af den innerliga föreningen mellan
vetenskap och konst. Långt mer än Bottigers
långt mer utskrikna minnesteckningar tycks
mig denna Nybloms vackra och varma
skaldekaraktäristik vara vard.
Ett alldeles särskildt rum intager
Nyblom i vår konsthistoriska forsknings
häfder. Han är nämligen den första svenska
universitetslärare, som ägnat sig åt
konsthistoria, ett ända till på sistone tämligen
undanskjutet ämne. Så mycket mera
anmärkningsvärdt är det, att Nybloms
undervisning framkallade ett påfallande lifligt
arbete på det före honom så föga röjda
fältet. Från honom utgingo nämligen
Eichhorn, Upmark, Göthe, Looström m. fl. —
och det är förnämligast genom denna
lärjungekrets som vår konstvetenskap blifvit till.
I andra rummet har professor Nyblom
verkat som poetisk öfversättare, framför allt
från engelskan. Utan att egna sig åt detta
otacksamma göromål med en Strandbergs
eller Jensens framgångsrika energi åstadkom
han inom ett till ej ringa del af
universi-tetsbehof utstakadt område förträffliga
resultat. Han ville ge prof på äldre tiders
poesi som exempel till litteraturhistorien
och företog sig att tolka på svenska
dikter af Chaucer, Charles d’ Orleans, de la
Encina m. fl. Det kunde ha slagit illa ut
och resulterat i filologisk ekvilibristik, men
lyckligtvis var öfversättaren en skald och
mäktade därför tillhandahålla
vetenskapsmannen hvad denne kunde önska. Af
största betydelsen är väl. att vi genom
Nybloms trogna och klangfulla tolkning
äfven kunnat införlifva Shakespeares
sonetter med vår litteratur. Dess jämna och
säkra text, som kräft så mycken insikt och
smak samt först och sist inspiration har
ju värde genom tiderna Ojämnare har
öfversättningen af Moores »Irländska melodier»
utfallit, men i många af dikterna har Ny-
blom äfven där visat de två egenskaper,
som öfver hufvud utmärka hans
öfversättar-verk och som äro ett dylikts viktigaste:
den smidighet, som gör öfversättningen till
samma dikt i ny form, och den
anspråkslöshet, som förgäter sig själf inför sin
uppgift.
Af den originaldikt, med hvilken Carl
Rupert Nyblom debuterade som författare
och som hvars sista toner han betecknat
samligen af 1904, läste vi näppeligen
mycket i 1890-talets Uppsala. Realismen hade
just nätt och jämt hunnit bli »i går» för
oss, och tiden närmast bakom, vårt »i
förrgår», var endast tillräckligt aflägset för att
inte ha aktualitet, men ej tillräckligt långt
borta för att ha blifvit historia. Hvad
han vid akademiska festligheter skref sora
högtidsdikter kunde föga fängsla oss,
ehuru vi villigt erkände, att det bar den
svensk-retoriska högtidsdiktens traditioner
med den äran. Men han kunde vara mer
än festtalaren ex professo, vara sig själf,
som i den vackra minnessången öfver
Georg Stiernhielm, hvilken verkligen
förtjänar ett hedersrum i våra antologier. Den
är ej obligata hyllningsord, den är
märgfull karaktäristik, går på egen tonart, är
sinnrik i stilen och personligt varm. Ljus
ungdomslyrik, hänförda italienska bilder,
tidsdikter i stil med signaturpoesien fylla för
öfrigt hans diktsamlingar och vittna om det
klara formsinne, det friska, glada lynne och
den musikaliska förmåga, som han förente.
I själfva verket har hans omfattning
varit tämligen enastående. De sköna
konsterna, musiken och poesien ha delat hans
kunskaper och hans intresse utan hänsyn
till forntid eller nutid. För gångna epoker
gölmde han aldrig det närvarande, och
man kunde göra sig räkning på hans
bestämda gillande, om han märkte, att man
med kännedom om den historiska
utvecklingsgången förband intresse för dagens
estetiska företeelser. Det väckande i hans
undervisning och väsen var ett och samma,
sprang ur hans sinnelags sprudlande och
ursprungliga lifskänsla och skönhetskärlek.
Han lärde oss att älska la gay a s dens a,
och den oskrymtade välvilja, som han
visade äfven de yngsta och ringaste bland
sina elever, bevara de i tacksamt minne.
Sympatisk, flärdlös och ung i grått hår —
så minnes jag honom med varm erkänsla
och vördnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
