- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
184

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Levertin som novellist. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

184

FREDRIK BÖÖK

omsorgsfulla läsare bland älskarne af hans
oförgätliga sång. Det faller på dessa
redan halft gulnade blad, som i sig själfva
vittna så obarmhärtigt om smakens
växlingar äfven i konstens rike, ett rosigt
återsken från den altareld af berusad lust
och besjälad smärta, som Levertins senare
diktning är.

Frånser man de enstaka liknelser och
poetiska jämförelser, som i dessa Levertins
ungdomsnoveller ge äfven hans gråaste och
inspirationslösaste beskrifningar en brokig
och orolig karaktär, och som äro uttryck
för lyrikerns dunkla längtan efter det
expressiva ordet, den sällsamma och
hypnotiserande bilden, så är det framför allt
underströmmen af lidelse som frapperar
och antyder nya möjligheter. Ingendera
af dessa egenskaper var direkt gynnsam
för den diktart han odlade: den bildrika
stilen var ofta omotiverad och tröttsam och
kom t. ex. Ernst Ahlgren att använda
epitetet odräglig, lidelsen förryckte
proportioner och bröt sönder den psykologiska
sanningen. Det var en lidelse som icke
såsom hos den borne berättaren omsatts till
känslor, till händelser och tankar hos de
skildrade mänskorna, som icke låg immanent i
konstverket, genomströmmande det som ett
förnyande och lifgifvande blodomlopp, utan
som stod kvar som ett subjektivt moment,
grumlande och skymmande. I titelnovellen
i »Konflikter», som är sin författares
omfångsrikaste och till innebörden störst
planlagda verk från denna period går denna
lidelse som en sky för ögonen, så snart
blicken faller på hjältens fader eller på
någon af representanterna för den
kälk-borgerliga majoriteten. leke som om de
skulle vara skildrade med någon särskildt
oresonlig och bitande hatfullhet —
åttiotalets litteratur äger helt annorlunda giftiga
och äfven mycket ensidigare och orättvisare
bråcktyper — tvärtom, de komma allför
lindrigt undan, liksom den naivt
indignerade, som ännu icke omsatt sin harm i klar
och obarmhärtig mänskokännedom, icke
förmår forma den lugnt observerande och
afslöjande repliken, endast en vanmäktig
och abstrakt protest. På samma sätt är
Kurt Alm, den varmhjärtade radikale
sam-hällsförbättraren, sedd rent lyrisk, i en
stark, men psykologiskt odifferentierad
stämning, som icke finner andra uttryck för
hjältens hat mot den cyniska öfverklassen

och hans kärlek till de fattiga och
förtryckta än att han går i en barnkrubba
med sin fästmö för att se på barnens
julgransfest. Det är samma förhållande som
i den grekiska stämningsbilden »Evoi»,
där den stolta och lifsglada hädonism, som
författaren velat skildra, ligger som en
stämning öfver den naivt arrangerade tablån,
utan att den blifvit betydelsefull handling
hos de agerande. Det är i allt detta
uppenbart, att psykologens blick för
karaktärernas struktur, berättarens sinne för en
själs successiva afspegling i en kedja af
rågade ögonblick och uttrycksfulla
reagenser hos honom öfvervägdes och
fördunklades af en lidelsefull och till fristående
stämningar förtätad subjektivism.

Där kommo till andra omständigheter,
som läto en så intelligent och smidig
begåfning, som den hvilken möter oss redan
i dessa novellsamlingar, nå ojämnare
resultat än flera af kamraterna från 8o-talets
snösmältnings- och vårbrytningsdagar. I
sin underbara hymn, »Modersspråket»,
uttalade Levertin senare den af hans djupa
och ojäfbara själfkännedom präglade satsen:
»Också för mig från begynnelsens stund
skapades världen af ordet.»

För Levertin blommade i själfva verket
världen och tingen upp i dessa skimrande
symboler af förnimmelser, tankar och
känslor, som han smekte med mjukare och mera
tillbedjande hand än någon annan svensk
poet, och till hvilka han stod snarare i ett
förhållande af nyckfullt gynnad älskare än
af suverän och ofelbar behärskare. Han,
som kunde bygga upp ett helt poem —
som det om Barbara Allen — på en
klang-effekt, och som i hängifnare ord än någon
prisar sitt svenska språk — »bikterska,
trösterska, du hvilkens röst diktade rastlöst
därinne —» han skulle, om han lefvat
under medeltiden, ha varit en af de
sko-lastiska disputationernas mest svärmiskt
öfvertygade realister, han skulle med outtröttlig
ifver förfäktat läran om ordens reella
verklighet, mystiska kongruens med begreppen
och gudomliga ursprung. I hans egen
diktning ser man spåren af hans brinnande
Öfvertro på ordens suveränt mäktiga och
stämningsskapande realitet; det är ur denna
källa som de inadvertenser, de falska
bilder och af ingen klar och plastisk syn
motsvarande skildringar flyta, som för en
och annan logikens pedant varit änglar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free