- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
185

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Levertin som novellist. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

LEVERTIN SOM NOVELLIST 185

med svärd vid den levertinska lustgårdens
port. Men i hans lyrik har denna brist
på autopsi och direkt naturiakttagelse, detta
okontrollerade beroende af ordens egna
makt och stämningsvärde aldrig förmått
stora helhetsintrycket, ty dessa af ingen
yttre realitet motsvarade bilder och ord
ha dock haft ett subjektivt lyriskt innehåll,
ett slags symbolisk psykologisk sanning,
som förmådde gripa fantasien, all
inade-kvathet till trots. Hvem har icke kännt
den trötta vårskymningens ljufva melankoli
i den dikt som börjar: »Som blad från
narcissernas vårtrötta blom — i skymningen
dala mot trädgårdens sändning» • och hvad
hjälper mot diktens fascinerande trollmakt
en botanists nyktra protester mot dessa
narcisser, som icke ha sambladig kalk och
som fälla sina blomblad ett för ett i stället
för att låta dem sitta kvar skrumpnande
och vissna ända ut i heta sommarnätter.
Nej, detta är diktens narcisser, fria och
finbladiga, de ha öden och lagar för sig,
och alla känna vi det dunkla vemod, som
griper vårt hjärta, när dessa blommor af
vår och under sjunka genom ett trött sinne
i det tätnande och barmhärtiga mörkret.

Men om detta gäller Levertins mystiska
skönhetsvärld af rytmer och klang, så kan
det dock icke utvidgas till hans
mänskoskildring i berättelsens form. Där står
realiteten för nära för att tala förbises. När
man i hans ungdomsnoveller gång på gång
stöter på försyndelser mot sannolikhet,
rimlighet, ja möjlighet, så betyder det mera,
eftersom man, någon gång troligen
orättvist, bringas att tvifla på den ton af djupt
känd subjektiv sanning, som omger det
hela. I själfva verket var naturligtvis mycket
i denna produktion oäkta i den meningen,
att det bragtes som offer åt den litterära
skolans gudomlighet; ämnen och uppgifter,
som lågo skalden personligen fjärran, men
som han med vacker och oförtruten ifver
grep an i bevarad omedvetenhet om sin
personlighets verkliga tyngdpunkt och
naturliga gränser.

Det var samvaron med Heidenstam
som, enligt hvad det tyckes med plötslig
och blixtlik klarhet, lärde honom detta och
lät honom i »Pepitas bröllop» med muntert
och öfverdådigt skämtlynne begabba det
falska jag, som han nyss afklädt sig. Den
lilla broschyren med sin friska och
fördomsfria kvickhet och sin vida syn bådade

något helt och hållet nytt, lät höra
porlandet af nyss framvällda källsprång med
ett renare och mera melodiskt sus. Det
nya var »Legender och visors» rika och
härliga sångarvår. Novellen »Lifvets
fiender», som kom ut straxt innan, är däremot
en mötesplats mellan gammalt och nytt.

Ämnet faller i hufvudsak inom samma
ram som hans tidigare berättelser. Otto
Imhoff är en natur af med Kurt Alm
närbesläktad art. Det radikala patos, som
genomgår boken, har icke samma gentemot
motparten oförstående hetsighet som i
»Konflikter» ; i teckningen af den konservative
partichefen Bernt Hessler har Levertin gjort
ett allvarligt försök att se både det
mänskliga i hans väsen och det för hans lynne
och förutsättningar naturliga och logiska i
hans uppfattning. Gentemot Imhoff står
författaren på ett helt annat sätt fri och
kritisk än gentemot Kurt Alm. Och dock
— man kan icke säga, att dessa
berättelsens båda hufvudfigurer frigöra sig och få
allsidig verklighet inför ens ögon. Det är
icke som novellist Levertin fått denna friare
syn, det är icke genom berättarens
genomträngande inblick i lefvande mänskors
skuggspel på hans näthinna eller diktade
mänskors naturbestämda rörelser på hans inre
syns laterna magica-fält. Det är snarare
de mellanliggande förskärarens lärdomar,
den skolade vetenskapsmannens rättvisa
objektivitet, essayistens oförmåga att slå
sig till ro inför ett själsligt faktum utan att
spåra dess orsaker, uppkomst och
sammanhang, som röjer sig i skildringen af Hessler.
Levertin förmår fortfarande icke ge sin
människokunskap i berättelsens egen form;
sidorna om Hessler forma sig nästan till
en essay, en vetenskaplig analys af
förutsättningarna för bondsonens oböjliga
konservatism.

Och likväl finnes där mycket i »Lifvets
fiender» som pekar framåt. Hvad
»Pepitas bröllops» båda författare framför allt
opponerat mot, det enda de direkt förhånat,
var »lillnaturalismen», det tråkiga och
omständliga miljobeskrifvandet utan betydelse
för diktens lefvande innehåll, den
härskande öfverskattningen af de omsorgsfullt och
fullständigt hopplockade detaljernas
illusions-skänkande makt — all denna själlösa
pe-titess, hvars välde lefver kvar hos enstaka
författare än i dag. I »Lifvets fiender»
skall man förgäfves söka detta slags natu-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free