- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
186

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Levertin som novellist. Af Fredrik Böök

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

186 FREDRIK BÖÖK

ralism — i själfva verket lika främmande
för den stora och blodfulla naturalismen
som för svenskt lynne, och därför aldrig till
finnandes hos den stora svenska
naturalisten, August Strindberg —; och dock
hade Levertin mer än de flesta varit
bekajad af denna svaghet. Hans berättelse
är nu med helt annan obundenhet inriktad
på det själsliga, det väsentliga och
betydelsefulla; hans exteriörer och naturskildringar
äro nu utan tvekan lyrikerns och aldrig
reporterns. Man formligen känner, hur hans
känslolif sjuder och sväller i ny och oanad
frihet, sedan dogmen om diktens
objektivitet och opartiska spegelnatur lyfts bort. I
»Lifvets fiender» finnas sidor, som ha ett
prosapoems flykt och utsökta stämning, och
fantasien kan stundom bryta igenom till
ett alldeles fristående verk sådant som den
allegoriska dikten om Charitas och Scepsis.
När Levertin återkom till novellens
form i de kulturhistoriska skildringar, som
han skref under 90-talet och samlade i en
volym »Rococonoveller» 1899, na-de han
fått luft för allt som fyllde hans inre, all
den brusande rikedom på smärta, salighet
och grubbel inför kärlekens och dödens
båda makter, hvarom redan Otto ImhofT
talar som diktens enda värdiga ämne. Han
var icke blott en stor skald, han var
dessutom som vetenskaplig essayist en af
nordens främste; han hade både för sin
lärdom, sin tanke och sin skönhetslidelse
funnit uttryck, som i enligt sin art fulländad
form bevarade hans väsens rikedom och
glöd. Novellen var icke längre för honom,
som under ungdomen, ett område, där han
sökte utrymme för hela sin kraft och sin
naturs samlade gåfvor — han visste klart,
att endast versen gaf hans inbillning hela
den frihet, hans känsla den till religiös
lidelse stegrade innerlighet och upphöjdhet,
som hans lynne fordrade. Hvad han nu
ville ge i novellens form, var en sinnrik
och själfull lek med gångna tider, deras
tankar och fraser, deras tårar och skratt;
han ville låta oss se in i deras förmak och
budoarer, höra förbindlighetens eleganta
och kärlekens tendra tonfall i satser, som
hans lärdom och samlarmöda gaf en
öfverlägset skicklig antikvitetsförfalsknings åldriga
och oefterhärmligt veritabla patina, han
ville låta oss i en koncentrerad essence
känna den doft af puder och förgätna
parfymer, som ingen med girigare lust

än han insupit ur arkiv, brefväxlingar
och urmodig litteratur, ur mörknade taflor
och bleknadt möbelsiden. Han lät oss
någon gång se in i mänskosjälar också,
men det var snarare, som den gamla dikten
säger i ett annat sammanhang, »ett blottadt
bröst af våda», ty sina rococonoveller skref
Levertin icke i den sinnesstämning,
hvarmed skalden rannsakar hjärtan och njurar.
Hans psykologi var närmast tidspsykologi,
och sinnena fingo något af samma
stilenlighet som speglarna, byråerna och
roberonderna. Det är i sitt slag mästerliga
ting, af en fulländad och tjusande grace,
dessa berättelser om Matthias Waldius’ stora
bildningsresa, om det Thorildsvärmande
hjärtats svartsjuka sorg. Men det är väl
endast i en af dem som Levertin velat
gripa djupare än till den brokiga och
flärd-fulla yta, som hans lekfulla radérnål
trollade fram med utstökt och säker smak,
och denna berättelse blef ett betydande
verk — Kalonymos. Det var bland annat
därför, att den för honom hade ett
personligt stämningsvärde, denna skildring af
en judefamiljs lugna existens i Gustaf III:s
Stockholm och af den kringirrande, rolöse,
kärlekspredikande unge juden, som ett
ögonblick hvilar ut på sin ovissa färd i detta
hems vänligt belysta krets. Så varmt och
mänskligt har Levertin knappast
någonstädes annars skildrat en ring af mänskor,
och Kalonymos och den unga Esther höra
till de diktade gestalter, som man
verkligen ser in i och känner för. Underbar
är den stämning, som hvilar öfver det
efter urgammal ritual påskfirande judiska
hemmet, underbar är Kalonymos’ rolösa och
försakande vandring till det skepp, som
skall bära hans evigt brusande längtan öfver
böljor och haf, underbart fantasieggande
är den judiske predikarens möte med den
blåögde, blonde och ungdomsfriske
kofferdi-kaptenen, som gnolar en Bellmansmelodi i
snöyran, och som har hela det sinnets
jämnvikt, som Kalonymos’ hjärta aldrig
känt. Det är dunkel asiatisk oro som möter
den nordiske lyckoprinsen en dag, då hans
sinne är idel sol och intet skymningsvemod
kastar sin skugga däri.

I »Magistrarne i Österås» skref
Levertin för sista gången en nutidsnovell i större
stil. Han gaf den moderna kärlekshistorien
en historisk ram, han skildrade den plats,
där handlingen skulle utspelas i ett snabbt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0210.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free