Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN 189
quist saknar ingalunda logik, men han tycks
finna det filiströst att vara enbart logisk.
Det fulländadt sköna stycke af Fichte, som
återfinnes å sid. 9, vågar han blott anföra
efter en ursäkt för dess metafysiska ton,
och dock är dess stil för mig faktiskt mera
lättillgänglig än hr Landquists egen.
Likaså vördar han, på det etiska
området, alltför litet logikens broder,
pliktbudet. När han granskar Strindbergs
ne-mesis-lära, förbiser han skuldkänslans sedliga
värde som drifkraft — den mest
oundkom-liga af alla — till själfuppgörelse och
själf-förbättring. Hans kärlek till allt och alla
gör honom till utpräglad individualist. Han
sätter det (i »Religion och natur») som ett
religiöst grundkraf, att det är mening med
hvarje individ. Detta kraf fylles nu ej af
verkligheten, hvarför han också måste
medge att religionen ofta besegras. Men är
det icke bra lättförnöjdt att känna sig
tillfreds med en så ofullkomlig religion?
Alltför kategorisk är äfven hans sats: det
existerar ingen plikt att vara religiös.
Religion, säger han, passar blott för människor,
hvilkas känslolif äger en viss färg, en viss
styrka. leke skall man tvinga religion på
moderna frukostatare! Sant, men är det då
icke en plikt att komma längre än till
fru-kostätare? Förf. kommer ej ifrån att bristen
på religiöst sinne är en brist, som väl kan
vara naturlig och bör förlåtas på ett lägre
utvecklingsstadium, men dock är ett minus
i människovärde. Han inskärper för litet
värdeskillnaden mellan lägre och högre
stadier samt plikten att arbeta sig upp till
allt högre dylika.
Hr Landquist har dock blicken alltför
öppen för hvarje skön idé för att ej på
flera ställen tala mycket vackert om
härdning och utvecklingsvilja. Hans farligaste
fel är mindre bristande etiskt sinne än
bristande smak. Det intryck af
otillräckligt allvar, den första uppsatsen ger, beror
mest på, att författaren ej insett, hur föga
mvcket af det han talar om — t. ex. hans
högst ingående skildring af kyssandets konst
— passar samman med ämnet, lifvets
oförnuft, tillvarons djupaste olycka.
Hans stil röjer en verkligt konstnärlig
begåfning. Han kan ej blott som andra
unga skriftställare med lätthet framalstra
de massor af praktord och bilder, som
modet i vissa kretsar påbjuder och samtiden
i sin otroliga brist på stilsinne njuter af.
Han finner liknelser af slående sinnrikhet
och poetiska bilder af färgvarm skönhet.
Men han använder dem dels i alltför stort
antal, dels på platser där en bildlös stil
af ämnet kräfves, dels alltför oförmedladt
och utan att kunna tillräckligt utföra dem.
T. ex. (sid. 209): »det blir oss icke
till-låtet att i hembakade världskonstruktioner
tyda allt efter de små ändamålsbegreppen
från vår håla». Punkten är förträfflig utom
sista bilden: det låter som
ändamålsbegrepp allmänt hölle till i hålor. Det är
dessutom en brist på rätlinighet och
målmedvetenhet i hans stil, som gör den i
dess helhet tröttsam, hur intagande än
många enskilda ställen äro i sin
ungdomliga mjukhet, sin ljust skimrande glans.
Dock får man ej heller i detta fall
skära alla uppsatserna öfver en kam. I
allmänhet äro de i stil som i innehåll bättre,
ju längre fram i boken de stå, och de tre
sista borde kunna påräkna allmänt
lofor-dande. Det är ingen tillfällighet att de
alla äro personskildrande: de handla om
Weiningers världsåskådning, om Ibsen samt
om Strindbergs filosofi. Ibsen-artikeln kan
ju, då författaren velat tala om skaldens
hela diktning och lif, endast bli en
fängslande öfversikt. Men den är i
helhetsuppfattningen naturlig oeh själfständig, och den
röjer en finare blick på psykologiska fakta
än vi hittills i’ regel blifvit bortskämda med
inom Ibsenkritiken. Högst står uppsatsen
om Strindberg. Tolkarens eget lynne har
lärt honom förstå såväl Strindbergs
religi-öst-metafysiska sökande som hans otroliga
mångsidighet, hans öppenhet och
obundenhet gentemot all världens idéer bättre än
mig veterligt någon annan. Så fattiga som
vi äro på verklig litteraturgranskning, måste
vi dubbelt glädjas åt ett dylikt
mästerstycke.
I enlighet med hela sin läggning når
förf. högst i det, som för vanliga
littera-turkritici är svårast: den teoretiska och
själsliga analysen. I fråga om
värdesättning står han, när det gäller ren form och
allramest modern dylik, betydligt lägre.
Det förvånar mig, att han finner Ibsens
senare dramer ej blott lika betydelsefulla
eller gripande — det kan man väl förstå
— utan lika poetiska som de äldre: finns
det då lika mycket poesi i Vildanden eller
John Gabriel Borkman som i Kærlighedens
komedie eller Peer Gynt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
